Jag är en person som inte frivilligt tittar på skräckfilmer eller läser alltför läskiga böcker. Jag gillar inte att vara rädd, jag gillar inte att bli äcklad, och om syftet med en film eller en bok är att sätta skräck i mig så hoppar jag hellre över den. Därför förvånade jag mig själv lite med att välja att läsa Staden, men jag skyller på att premissen för boken helt enkelt var för spännande och påminde mig för mycket om den mystiska försvunna Roanoke-kolonin. För er som inte känner till den, och inte är beredda att fastna i ett tre dagar långt Wikipedia-hål fullt av konspirationsteorier, kommer här är en kraftigt förkortad version:

1587 lämnades 121 brittiska kolonisatörer på Roanoke Island utanför nuvarande North Carolina för att grunda den första brittiska kolonin i ”den nya världen”. När britterna kom tillbaka tre år senare för att fylla på med förnödenheter fann man att hela kolonin var försvunnen. Man genomsökte ön, men det enda spåret som fanns efter människorna var ordet ”Croatoan” inristat på en stolpe. Gav de sig av frivilligt? Försökte de ta sig tillbaka till Storbritannien och sjönk på vägen? Blev de mördade av lokalbefolkningen? Vi vet fortfarande inte.

Den försvunna kolonin har gett upphov till en del populärkultur, bl.a. Stephen Kings tv-serie Storm of the Century. Jag vet inte om Camilla Sten blivit inspirerad av Roanoke, kanske var det bara en slump, men likheterna mellan den försvunna kolonin och Staden var tillräckligt många för att jag skulle bli nyfiken.

I Staden är handlingen förlagd till den lilla gruvstaden Silvertjärn i norra Sverige. På 1950-talet försvann hela befolkningen spårlöst, och 60 år senare har man fortfarande inte lyckats lösa mysteriet. Alice är en dokumentärfilmare vars mormor växte upp i Silvertjärn, och hon bestämmer sig för att lösa gåtan om vad som egentligen hände. Alice tar med sig ett team och bestämmer sig för att tillbringa fem dagar i Silvertjärn med att filma och rota igenom staden i jakt på sanningen. Redan när de anländer börjar saker gå fel, och kanske, kanske är de inte så ensamma som de tror. Eller är det bara den kusliga stämningen och spökhistorierna om Silvertjärn som spelar dem ett spratt?

Alices kapitel i nutid varvas med Elsas (Alices mormorsmor) berättelse från Silvertjärn månaderna innan försvinnandet. De två olika perspektiven kompletterar varandra perfekt. I början händer det inte så mycket i Elsas kapitel, läsaren får mest en bild om hur vardagen såg ut i den lilla gruvstaden, och bevittnar en framväxande väckelserörelse. Jag invaggas i någon slags falsk trygghet, trots att jag vet att katastrofen är nära för invånarna i Silvertjärn. Lagom till att jag börjar undra när tecknen på den annalkande faran ska dyka upp inser jag att Sten skickligt placerat ut fröna till den långt innan jag förstått att de var där. När det väl går upp för mig vad som håller på att hända är det redan för sent.

Staden tar sig in under huden på en, och den stannar där. Det är flera veckor sedan jag läste ut den, men jag fortsätter tänka på den och prata om den vid varje tillfälle jag får. Om jag ska vara helt ärlig får jag numera en vag obehagskänsla bara av att hålla i den fysiska boken. En kväll, medan jag var mitt uppe i läsningen, blev spänningen och obehaget så påtagligt att jag slängde Staden i armarna på min fru och sa ”här, ta den, jag klarar inte av att hålla i den”. Fem minuter senare ångrade jag mig och bad om att få tillbaka den, jag var ju trots allt tvungen att veta hur det gick. Det här är särskilt imponerande med tanke på att Camilla Sten genomgående skrivit Staden utan att inkludera särskilt många hemska scener. Det hemska är ovissheten, tvivlet på sig själv och de runt omkring en, en känsla av att något är katastrofalt fel utan att kunna sätta fingret på vad det är som skickar de där kalla kårarna nerför ryggen på en. Monstret hörs som ett skratt på en tappad walkie talkie – eller var det bara underligt brus? In i det längsta skulle det mesta som sker kunna bortförklaras med något normalt, men vi befinner oss trots allt i en avlägsen spökstad utan kontakt med omvärlden, på samma plats där 900 människor försvann utan ett spår.

Till skillnad från Roanoke får vi veta vad som hände i Silvertjärn. Tro mig, du vill veta. Sätt telefonen på ljudlöst, strunta i solen utanför, och bara läs.