Recension

: Karelen!
Karelen!: En resa, två krig & minnet av en far Pia Koskela
2021
Syster förlag
9/10

Collagebok perfekt för familjens historia

Utgiven 2021
ISBN 9789198401844
Sidor 195

Om författaren

Pia Koskela (f. 1968) är illustratör och formgivare med utbildning från Konstfack. Hon har haft uppdrag hos de flesta svenska dagstidningarna och förlagen.

År 2021 debuterar hon som författare med boken Karelen!.

Sök efter boken

Än finns lite karelskt landskap kvar i nuvarande Finland efter att den större delen och några städer fick lämnas till Sovjetunionen under andra världskriget. Många gånger har jag undrat hur det kosmopolitiska Viborg skulle sett ut idag om det fortfarande tillhört Finland. Jag har också undrat hur vardagen ser nuförtiden på platserna som den finska karelska befolkningen lämnade.

400 000 medborgare evakuerades och fick börja nya liv i samband med freden. Många har funnit sin försörjning i Sverige, så som pappan till bildkonstnären Pia Koskela. Hennes pappa föddes år 1918 och deltog i både vinterkriget och fortsättningskriget. Pia i sin tur, är född 1968 och när hon växte upp var hon som många andra sverigefinnar i hennes generation. Hon lekte, gick i skolan och hyste blandade känslor inför det finska arvet. Tänk om hennes familj kunde stått med en fot i något annat än den finska surmyllan? Ett uns av skam under barnaåren gjorde att hon vägrade att lära sig finska.

Men en dag när hon är vuxen ringer telefonen. Pappan – som de sista åren egentligen mått som bäst med sin Alzheimerdiagnos – är död.

Det blev aldrig av att de pratade om de två krigen och vad pappan varit med om.

En tyst överenskommelse som växte till en klump vi alla kände av men ingen varken orkade eller vågade ta tag i.

Inuti Pia verkar det som att frågorna om pappans släkt ändå alltid funnits där. Och när pappan är borta och inte längre kan berätta börjar hon gräva djupare med hjälp av krigsarkiv och resor. En del fakta kan hon googla fram och annat hittar hon bland fotona i de egna familjealbumen. Också hågkomsterna från en ”hemvändarresa” hon gjorde tillsammans med mamma och kusinen Tamara sammanfogas i berättelsen.

Materialet är omfattande men följer en kronologisk ordning på två plan. Dels den historia som pappans familj bär på och som länkas till krigsåren, dels den arrangerade bussresan till Östra Karelen år 2003.

Tillhörigheten till pappans familj djupnar i och med grävandet. Så många öden och borttappade kontakter. Två systrar till pappan försörjde sig efter kriget som sömmerskor på Fredriksons hattfabrik i Jyväskylä i mellersta Finland. Andra syskon hade försvunnit ur sikte. Aldrig heller träffade författaren sin farfar och farmor, som hon ser på fotografierna:

Jag sögs in i bilderna. De var bevis på att ett vanligt liv hade levts, innan allt. Pappa var snygg & hade livet framför sig, mina fastrar välklädda & vackra samtidigt som de säkert kämpade med livspusslet som mammor (& snart änkor & med små barn). Farfar Sergei såg sträng ut medan farmor Irinja hade nåt bus i blicken.

De möten som uppstår under bussresan till nuvarande Ryssland har också betydelse. Ett kloster som resenärerna guidas till badar i sol och skiner av guld. Vid ett stopp med bussen vill en försäljare sälja en mugg halvmosiga smultron. Berättarjaget tackar nej och fortsätter sörpla i sig sin Coca-Cola som är fem gånger dyrare än bären. Att hon själv har ett materiellt överflöd i jämförelse med värdbefolkningen är ett obestridligt faktum.

Att välja collageteknik för en skildring som utspelar sig på olika tidsplan är perfekt. Fotografier, handskriven text, tidsaxlar, släktträd, teckningar och pratbubblor samsas på sidorna. De egna teckningarna fångar ansiktsuttryck och klädstilar från både förr och nu. Fotografierna av familjemedlemmar vars konturer börjat flyta ut påminner om den flyende tiden – också den som flyr just i detta ögonblick. Pratbubblorna fångar mustiga samtal och tankar som fyller huvudet.

En särskild eloge vill jag ge Koskela för det öppna förhållningssättet till allt hon skildrar. I uppslaget om striderna i de finska vinterskogarna har hon tagit med ett utdrag ur en rysk soldats dagbok, som vittnar om veckolånga svältförhållanden. Anteckningarna visar att männen i uniform varken kände sig som hjältar eller losers. De ville bara bort från helvetet.

Koskelas bok är tänkvärd inte bara för de reflektioner som gäller dåtidens krig. Jag gillar även hur hon skildrar människorna hon möter under resan bakom den finska gränsen. Ibland hör jag så mycket klyschor om nationalkaraktärer, vilket kanske särskilt gäller människor i Ryssland. Repliker yttras ibland i tanklöshet: ”Det vet man väl hur en ryss är”.

Förr om åren kunde även jag få höra ”Det vet man väl hur en finne är”, vilket väckte blandade känslor. Jag hade ingen koll på om det var positivt eller negativt. Livet i Sverige för min finska mamma och pappa blev händelserikt. Min bror och jag har svenskt fotfäste men vi besöker ibland vår släkt i Finland. Och där kan vi minnas allt fint och allt sorgligt men ändå känna hur livet bar oss allihop.

Lena Nöjd

Publicerad: 2021-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2021-07-05 22:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8511

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?