I outgrundlig sorg lämnar Elin stan och flyttar ut på landet till hennes och hennes sambos sommarstuga. I det enkla livet där, långt bort från hennes vanliga vardag lyckas hon bit för bit komma i kapp sig själv och bearbeta de senaste månadernas sorgtöcken. Ganska snart träffar hon Eivor, en gammal kvinna som reder sig själv och som har bott i bygden hela sitt liv. Uppe på hennes vind hänger ett foto av henne själv som liten och bredvid henne på fotot står en liten pojke. I samband med att Elin börjar märka av en återkommande gäst i sommarstugan där hon bor frågar hon sig vem den här lille pojken egentligen är. Eivor vill inte prata om det, men efter lite efterforskningar i det lilla samhället nystar Elin så småningom upp historien om vad som utspelade sig i sommarstugan för så många år sedan; händelser som tycks ringa kvar genom tiden.

Tula hem är märkt som en spänningsroman, och visst är det spännande med nystandet som Elin gör, den dolda historien som avtäcker sig bit för bit inför hennes och läsarens ögon. Men det känns också som en förminskade märkning, som om förlaget varit rädd att boken inte skulle sälja om den bara benämnts som ”roman”. Spänningen är nämligen möjligen vad som driver bokens yttre ramar, men mest av allt är Tula hem en bok om bearbetning av sorg och bilderna som målas upp är stillbilder av eftertänksamhet: det är känslan av en kattunges päls under fingrarna, vilan i att få sitta på en stubbe och låta tankarna flöda över en, stillheten i ett kök där två personer sitter tysta med varandra och bara existerar i läkande samvaro.

Det finns många troper här som känns igen: flykten från stan, den visa, gamla kvinnan som fungerar som vägvisare, den idylliska lilla byn med ett bibliotek och en hembygdsgård där all information som huvudkaraktären behöver finns att tillgå. Som läsare är man förpassad till blicken utifrån på Elin som gör precis vad en kvinna i sorg gör för att läka i en sådan här typ av berättelse: hon går i skogen och klappar djur och drar sig undan känslomässigt från den som står henne närmast. Det är dessutom berättat med ett språk som tyvärr känns lite för medvetet osentimentalt. Det hade varit spännande att ha fått tillgång till en annan, nyare blick in i den här berättelsen för att undvika en bismak av effektsökeri och känslan av att vad som berättas här redan har berättats på ungefär samma sätt, ganska många gånger innan – kanske en blick in i Elins inre värld och vad som måste rasa där.

Trots detta lyckas Tula hem förmedla en berättelse som har något eget och som vågar röra sig bitvis utanför troperna: utan att avslöja för mycket vävs det övernaturliga fint ihop med det psykologiska. Dessutom är det något grundläggande behagligt att få befinna sig i en berättelse där läkningen och den mjuka tillvaron får stå i centrum – tropen med en sökande själ som försöker hitta tröst och stillhet i djur och natur finns till av en anledning. I anslaget till boken står en beskrivning av några olika innebörder av ordet ”tula” och en av innebörderna är att smeka eller kela. Lite så kan man förhålla sig till den här boken: det är att få försvinna in i något mjukt och smeksamt som inte kräver särskilt mycket men som lämnar en kvardröjande känsla av något mjukt när boken tagit slut, om så bara för en liten stund.