”Ett samtal” är underrubriken till den rumänsk-tyska nobelpristagaren Herta Müllers nya bok, den här gången inte en roman utan en intervjubok. Kanske borde jag inte ens kalla den Müllers nya, utan Müllers och Angelika Klammers – det är Klammer som intervjuat – men jag upplever det inte riktigt så.

Klammer, vars frågor sällan är direkta frågor, är så påläst och impregnerad av Müllers litterära värld och språk att texten snarare än en intervju nästan framstår som en inre monolog. Frågorna, eller vad man nu ska kalla dem, driver något vidare som möjligen är en monolog för två, men knappast något vanligt samtal.

Observera att detta inte är något klagomål. Det är ju uppriktigt sagt Müller som är en litterär fixstjärna och som man vill veta mer om. Höra mer av.

För även om Herta Müller i sina romaner ofta beskriver vardagen i en brutal diktatur, Rumänien under Ceausescu, så är det kanske mer än berättelserna och karaktärerna i sig hennes iakttagelseförmåga, hennes helt oslagbara blick för de små detaljerna och egenheterna, hos människor såväl som hos språket i sig, som bitit sig fast i åtminstone mitt minne.

Språket, eller rättare sagt språken: mötet mellan hembyns tyska och städernas och utbildningens rumänska, verkar hela livet ha varit centralt för Müller. Rim och ramsor, ordspråk och uttryckssätt tycks inte bara ha fascinerat och förtjust henne sedan barnsben. Hon använder dem på något sätt som ett värn mot byns och familjens diffust hotfulla tigande – senare också mot skräcken i säkerhetstjänstens nyckfulla övervakning och trakasserier.

Mitt i allt som inte får sägas uppstår ett skrivande. Det är kanske både ett tecken på styrka och styrkan i sig, ett sätt att överleva. Först, så länge hon kan, i Rumänien, och sedan i exil i Berlin, där hon numera mest verkar sätta ihop ord utklippta ur tidningar och minutiöst sparade och sorterade.

Om denna litterära karriär och dess teman berättar Müller och Klammer i Mitt fosterland var en äppelkärna. Har man noga följt nobelpristagarens tidigare utgivning hittar man kanske inte så mycket nytt här – för egen del inser jag att min Müller-läsning har hål som bör fyllas ut – men det är inte heller alltid det nya som är poängen hos Müller, utan snarare hennes förmåga att vrida och vända på sin tematik.

Det är också intressant att hon själv verkar så ointresserad av den skiljelinje mellan fiktion och verklighet som litteraturkritiken varit närmast besatt av det senaste decenniet eller så. Kanske ansluter hon sig till uppfattningen att vetenskaplig eller journalistisk sanning, sanningen på detaljnivå (fejkad eller äkta), inte alltid är det övergripande mest sanna. Att det verkligt sanna och äkta faktiskt ibland fångas bäst i riktigt bra litteratur. Dit hör i alla fall onekligen Herta Müllers berättelser.