Vi väljer böcker på många olika sätt. Efter omslag, författarnamn, efter olika typer av genererad uppmärksamhet. Själv är jag svag för vackra titlar, och det har än så länge visat sig vara en ganska idiotsäker väg till bra böcker. Herta Müllers Kungen bugar och dödar är en sådan titel, som dessutom väcker associationer till den obehagliga drottningen i Alice i Underlandet – en ganska relevant association, som det visar sig.

Kungen hör till de teman Müller ständigt återkommer till, vrider och vänder på. Kungen som diktator naturligtvis, även om han tar många och svårfångade former. Ceausescus skugga vilar tungt över texten. Kungen

fanns i föremålen. Även om jag aldrig hade skrivit ett ord, skulle han ha varit där för att få kontroll över dagens nytillkomna komplikationer genom sin visserligen illvilliga men i alla fall välbekanta ledargestalt. Där kungen uppträdde var ingen skonsamhet att vänta. Men trots detta sorterade han ens liv, tog utan ord itu med villervallan, när den sprang ifrån det som fick sägas. Kungen har alltid varit ett upplevt ord, med tal kunde man inte komma åt honom. Jag har tillbringat mycket tid med kungen och under den tiden fanns rädslan, ibland som en bisak, ibland som något huvudsakligt.

Herta Müller undersöker med stort lugn, enorm språkkänsla och nästan finurlighet utanförskapets och förtryckets mekanismer. Maktstrukturer, partipamparna, den genomsyrande ”långa” rädslan, att ständigt leva under hot. Tigandet och tingen.

Vad som händer med människor i ett samhälle där femåringar framstår som ohjälpligt hjärntvättade och vem som helst kan vara en angivare, varje obetänksam kommentar i förlängningen en dödsdom. Där saker demonstrativt flyttat sig själva i lägenheten när man kommer hem, där till synes oskyldiga vardagsfunktionärer vet saker man aldrig sagt dem och där det blir en vana att lägga hårstrån i brev för att kunna avgöra om de öppnats, för att spionera på spionerna.

”‘Vad är mitt liv värt’, blev obsolet. En sådan fråga får bara komma inifrån. När den ställs utifrån blir man mospänstig. Av ren trots börjar man älska sitt liv”, skriver Müller i titeltexten. ”Även detta inombords växande livsbegär i kontrast till alla yttre omständigheter är en kung.”

Müllers är ett författarskap mycket nära sammankopplat med östeuropeisk historia, men också med de språkliga miljöer som är följden av den. Från hembyns stående uttryck, dess tystnad, till säkerhetspolisens dubbeltydiga förhörsteknik och politiska omskrivningar och till exilens ytligheter och reklamretorik. Diktaturen är ständigt närvarande, språket svårfångat och stundtals brutalt, men utsökt i Müllers upphöjda tematiska väv. Hon behärskar sin essäartade form till fullo och berör, både på ett innehållsligt mänskligt plan och på ett språkligt, ända in till benen.