Recension

: Hjärtdjur
Hjärtdjur Herta Müller
2005
Wahlström & Widstrand
8/10

Diktaturens sönderslagna poesi

Utgiven 2005
ISBN 9146211063
Sidor 212
Orginaltitel Herztier
Översättare Karin Löfdahl
Först utgiven 1994

Om författaren

Herta Müller föddes 1953 i den tysktalande byn Nitzkydorf i Rumänien. Hon studerade tysk och rumänsk litteratur vid universitetet i Timisoara och blev en del av en gruppering skribenter för uttrycksfrihet under Ceaușescudiktaturen. Ständigt förföljd och censurerad av säkerhetstjänsten valde hon 1987 att fly till Berlin, där hon sedan dess är bosatt. På svenska finns bland annat Hjärtdjur och Kungen bugar och dödar. 2009 tilldelades Müller Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt.

Och så läser jag den igen.

Nu faller plötsligt bilderna på plats, överväldigande och storslaget som ett fantastiskt musikstycke. Det finns ju där, alltsammans. Det totalitära samhällets hela brutala poesi, sönderslagen av ängslig åsiktskontroll, av den ständigt underliggande desperationen, men samtidigt oändligt drabbande och kristallklar.

Där finns folkmassan där ingen vågar sluta applådera först, omröstningarna där alla är rädda att inte räcka upp handen lika rakt och högt och länge som de andra. Fåren som marscherar i mörkret genom ett melonfält, trampar sönder och får stå där med fötter geggigt röda hela natten.

Där finns den vardagliga desperationen, flyktförsöken. Från döden vid gränsen till parkernas tysta sexualitet och skavsåren på ryggen, till att supa sig redlös på arbetarbodegan där kyparna ändå förmodligen är angivare allihop. Det finns ingen flykt som inte också är att riskera livet, inget utrymme som är fredat och privat, ingen sanning.

Väskans lås hade jag själv gjort till en lögn. Det fanns lika många sådana lås i landet som det fanns arbetarkörer. Varje nyckel var en lögn.

Och i begynnelsen finns ett fyrkantigt studentrum med sex unga kvinnor i. Bara en av dem har ett namn, Lola, och något som liknar en personlighet.

Lola går de andra på nerverna. Hon är sexuellt utlevande på ett påträngande, självdestruktivt sätt och envisas med att låna de andras kläder utan att fråga. Berättaren, en av de andra flickorna, minns inte ens vem av dem som är hon själv i den här irritationen, i tystnaden och viskandet och missnöjet.

Och kanske är det bara för att Lola hittas hängd i just berättarens skärp, kanske för att hennes anteckningsbok dyker upp i berättarens väska, kanske för att med Lola försvinner den enda i den totalitära tillvaron som på något sätt satte sig på tvären, men något förändras efter Lolas död.

Berättaren får vänner, några få studenter som frågar efter Lola även sedan hon röstats ut ur partiet och ut från universitet och anslaget med hennes bild satts upp:

Denna studentska har begått självmord. Vi föraktar hennes gärning. Hon är en skam för hela landet.

Tillsammans försöker vännerna bygga någonting annat, men övermakten är så stor och stark; den sprider hot och tröstlöshet och osäkerhet, desperation och självmord omkring sig som en bläckfisk; når överallt.

Allting måste viskas, kodas, gömmas. Överallt finns saxen, förhörsrummen. Döden. Överallt lögnen, angivarna, kapten Pjele, dokumenten om bekännelse och pennan tryckt i handen. Överallt melonernas dumma skörhet, fårens stumma hårda fötter. Trampar sönder.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 00:47

Kategori: Recension | Recension: #3537

2 kommentarer

Ha-ha. Detta var verkligen udda bok. Temat är ingenting konstigt med, men just det sättet att använda språket och belysa, till synes, osynliga detaljer i rummen och ens tankar gör att denna bok kommer jag länge att komma ihåg.
Ibland känns språket så konstigt att efter ett tag blir något vackert ändå. Det känns som Joda från Star Wars finns där och berättar om dessa händelser eller som en 3D tavla där man måste glo och fokusera sig ett bra tag innan bilden ”framkallas” i ens hjärna.

Jag läser alldeles för lite skönhetslitteratur och denna boken fick jag läsa mer av en uppmaning av en bekant som läste ett par rader ” gräset växer inuti huvudet….”, vilket gjorde mig intresserad att förstå vad är det hon skriver om. Ha-ha vilken härlig språk, den är så ”komprimerad” att det kan kännas som en hel kapitel gömd i ett par meningar.

Narcis Oregistrerad 2010-11-19 09:07
 

I mitt tycke det bästa Müller har skrivit. Unik i sin ansats med en symbolik som ständigt får en att häpna, och som måhända ger en som aldrig levt under en diktatur ändå något slags känsla för Müllers uppväxtår som tysk minoritet i en kommunistisk rumänsk diktatur.

Eric Oregistrerad 2013-09-23 21:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?