Recension

: Atemschaukel
Atemschaukel Herta Müller
2009
Hanser
9/10

På originalspråk

Utgiven 2009
ISBN 9783446233911
Sidor 304
Språk Tyska
Medförfattare Oskar Pastior

Om författaren

Herta Müller föddes 1953 i den tysktalande byn Nitzkydorf i Rumänien. Hon studerade tysk och rumänsk litteratur vid universitetet i Timisoara och blev en del av en gruppering skribenter för uttrycksfrihet under Ceaușescudiktaturen. Ständigt förföljd och censurerad av säkerhetstjänsten valde hon 1987 att fly till Berlin, där hon sedan dess är bosatt. På svenska finns bland annat Hjärtdjur och Kungen bugar och dödar. 2009 tilldelades Müller Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

”En kreatursvagnsblues, en kilometersång av tid som satts i rörelse.”

Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar, den långa kalla hungriga vägen till lägret i öst. Bluesen uppstod ju ur en kultur där man med flit tagit ifrån en befolkningsgrupp sina egna språk och ersatt det med ett annat, rudimentärt, med tanken att de inte ska kunna säga annat än ”ja”, ”som ni begär” och ”prisa Gud.” Bluesen är ett på ytan enkelt, repetitivt språk som nästan alltid följer samma form för att uttrycka ett trauma som dominerar ens hela liv; jag vaknade i morse, allt var borta, jag vaknade i morse, allt var borta, en dag ska jag bli fri. Samma tolv takter om och om igen.

Nu är ju huvudpersonerna här inga slavar, åtminstone inte officiellt, och lägret är inte ett av de där lägren. Det här är något år senare, och de som sitter i vagnarna är inte judar och zigenare utan formellt sett tyskar – det är språket det hänger på. I takt med att Röda Armén intog Östeuropa gick orderna ut: tyskarna är ansvariga för förstörelsen av vårt land, tyskarna ska betala för återuppbyggelsen. Östeuropa var ju fullt av etniska tyskar sen medeltiden. Så då skeppas de österut. Leo är 17 år, rumän, homosexuell, och tyskspråkig. Som sådan får han i januari 1945 någon timme på sig att packa och hamnar sedan i en av vagnarna och på 5 år i arbetsläger långt in i Sovjetunionen.

Allt jag har bär jag på mig.
Eller: allt som är mitt bär jag med mig.
Jag bar allt som jag hade. Det var inte mitt. Det var antingen avsett för något annat syfte eller tillhörde någon annan.

Atemschaukel (”Andningsgunga” – det där som sitter i halsen och aldrig lossnar, som aldrig kan släppas ut eller sväljas, som sätter stopp och håller vid liv) är på ytan en Solsjenitsyn-aktig skildring av det vardagliga livet i ett hårt arbetsläger; kylan, hungern, arbetet, vakterna, inspektionerna, lössen, kamratskapen, misstroendet, förtvivlan, hemlängtan… Redan där är den stark. Men den gräver djupare än så.

Det är språket det hänger på. I den här nya världen talar alla utom lägervakterna fortfarande tyska, men orden blir förgiftade av verkligheten och förlorar sin gamla mening, alla abstrakta begrepp dör. Leo kan inte läsa böckerna han tog med sig; han river sönder dem och säljer Goethe och Nietzsche som cigarett- eller dasspapper. Lägerkommendanten heter Kamrat. Kärlek och äktenskap blir rena maktspel för att få lite mer att äta. Hemlängtan skalas bit för bit av till att betyda längtan efter den plats där man får mat, men mat får man när man arbetar, och hemlängtan slås ihop med hungern tills hemmet är grytan och spaden. Och utan ett fungerande språk finns inget som håller samman. Leo sätts att bära cement, men cementsäckarna är tunga och av alldeles för tunt papper, och oavsett hur man gör spricker pappret och cementen rinner ut i gyttjan eller flyger bort för vinden eller klibbar fast vid huden och täpper till honom.

I stället måste Leo skapa nya ord för att beskriva den nya världen – auf Deutsch, förstås, tyska språket har alltid varit användbart för att skapa sammansatta ord utan att reflektera över det som ligger bakom dem. Utan ett språk, utan ett bindmedel överlever man inte; då svälter man ihjäl, fryser ihjäl, får en ”olyckshändelse” på arbetsplatsen och drunknar i en sjö av betong. År för år omformar han sig till en varelse som kan överleva, med en annan begreppsvärld. Nya ord:

”Hungerängel”: det närmaste som finns en gud eller ett ideal här, svävar alltid över dig, styr allt du gör och tänker, håller dig vid liv och hindrar dig att leva.
”Egenbröd”: det som mot slutet av dagen återstår av brödbiten man fick till frukost, och som alltid är mindre än andras.
”Brödrätt”: den spontana domstol som raskt dömer och straffar den som äter upp någon annans sparade bröd.
”Hjärtskyffel”: din danspartner, hundratals spadtag per dag, tills hela din biorytm styrs av arbetet och hungern.

Det stora i romankonsten är att kunna skapa eller återge något, sant eller påhittat, och få läsaren att se det som verkligt. Det gör Müller i Atemschaukel, med stor hjälp av diktaren Oskar Pastior som var verklighetens Leo, men de gör också mer än så. Den handlar inte bara om ett sovjetiskt fångläger. Den är ett uppfinningsrikt och samtidigt gravallvarligt stycke metafiktion (metaverklighet?) där det är språket det hänger på; hur världen formar vårt sätt att se på världen, laddar orden med specifika meningar, och hur det kan förändra oss i grunden.

”Jag vet att du kommer tillbaka”, säger Leos mormor till honom innan han skeppas iväg till Ryssland. De orden håller liv i honom. Men vem är det som kommer tillbaka? De visste inte vem han var innan han åkte; det hade han åkt i fängelse för. Mannen som kommer tillbaka har fått hela sin begreppsvärld ändrad för att kunna överleva, hans ord betyder inte längre vad deras ord betyder, lägertiden har färgat allt han ser runtomkring sig. Han är fri nu. Bröd betyder bara bröd igen. Spade betyder bara spade. När han söker jobb blir han raskt den bäste snickare någon sett, spikar ihop lådor med en disciplin som får till och med andra tyskar att baxna. Vad bra han är. Om han nu bara kunde bete sig som folk också.

Lägret släppte hem mig för att skapa det avstånd som krävs för att ta det ska ta mer plats i mitt huvud. Sedan jag kom hem står det inte HÄR ÄR JAG på mina minnessaker längre, men inte heller DÄR VAR JAG. På mina minnessaker står: JAG KOMMER ALDRIG DÄRIFRÅN.

För 150 år sedan avskaffades slaveriet. För 65 år sedan dog fascismen. För 20 år sedan föll Berlinmuren. Demokrati betydde demokrati igen. Frihet betydde frihet igen. Fascism betydde fascism igen. Arbetare betydde bara arbetare igen. Hunger betydde bara hunger igen. Glöm det där ni fick lära er i en generation eller tjugo, skärp er och rätta er i ledet, för fan. Ni är hemma hos oss normala nu.

Blow yer harmonica, son.

* Alla översättningar av undertecknad.

Björn Waller

Publicerad: 2009-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 00:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3536

2 kommentarer

Vi som kommer från den delen av Rumänien där det var olika folkslag som bodde tillsammans sedan medeltiden har svårt att förstå att Herta Müller tituleras som rumän, tysk-rumän eller rumän-tysk. Rumänien är ett område, medan att vara rumän innebär en etnisk tillhörighet som inte passar på Herta Müller. Man trodde att journalister och annat fackfolk vet mer om ordens tyngd, men det som slog mig är att Europa är för rörig för er att kunna förstå. I andra länder säger man att hon är tyska född i Rumänien, vilket är mera passande uttryck. Om Ryssland eller Kina okupperar Sverige så tror jag inte att svenskarna vill bli ryssar elelr kineser.

Dea Lundqvist Oregistrerad 2009-12-14 15:59
 

Nationalitet följer väl rimligtvis med medborgarskapet? Är man svensk medborgare kallas man svensk, är man rumänsk medborgare kallas man rumän. Om man nu överhuvudtaget känner ett behov av att etikettera. Att diskutera etnicitet gör lätt att man kommer in på smått obehagliga stigar, som leder bakåt snarare än till ett Europa där alla får plats.

Anna Larsson Redaktionen 2009-12-15 10:25
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?