Så sällsynt underlig och stark är Max Blechers Händelser ur den omedelbara overkligheten att det är svårt att veta var den tar vägen inom en. Jag tänker mig hur den lungsjuke, kortlivade Blecher tog spade och hacka och arbetade sig riktigt, riktigt djupt ner i sig själv och sedan återvände från sina innersta grottor och vindlande gångar med en välritad karta över ett dittills okänt område av det allmänmänskliga känsloregistret. Sedan dog han. Och i sak handlar det om något så egentligen simpelt som en förpubertal mans vardagsliv.

I en rumänsk stad under tidigt 1900-tal utspelar sig episoder ur huvudpersonens barndom. Miljöerna och tingen han upplever är i sig inte märkvärdiga. Han besöker några bekantas bostad, en marknadsplats, privata och offentliga miljöer i allmänhet. Saken är hur han upplever dem, och med vilken styrka. Han får syn på en ring:

Fåglarnas, djurens och blommornas enastående maskeradutstyrslar, som alla är ämnade att spela en sexuell roll, paradisfågelns stiliserade, ultramoderna stjärt, påfågelns oxiderade fjädrar, petunians hysteriskt finådrade kronblad, apornas osannolikt blå pungar – allt detta är bara bleka ansatser till sexuell utsmyckning bredvid den svindlande zigenarringen. Den var ett storartat bleckföremål, utsökt, grotesk och ful. Framför allt ful: den attackerade kärleken i dess mörkaste regioner, i fundamentet. Den var ett sannskyldigt sexuellt skrik.

Barnets oavtrubbade blick på världen sammanvävs med en neurotikers följdriktiga impulsivitet till en katalog av känslofyrverkerier och gungande existentiella orosmoment. Allt med förbluffande språklig slagkraft. En leråkers varma, degiga sörja, väta och råa lukt är så inbjudande att berättarjaget kliver ut i den och upplever sig vara ett med den. Han har spirat ur den och måste hänge sig. Som högsta önskan drömmer han om ett brinnande vaxkabinett, att få se hur figurerna smälter och de vackra gula benen långsamt förvrids. Sammansatta fantasier som att ”i denna atmosfär fylld av blodluft och berusande doft spelar en blek ung man just de sista ackorden i en förtvivlad melodi på orgel” berör honom det yttersta.

Han kallar dem anfallen, dessa omvälvande, knappt uthärdliga upplevelser. Som om han levde i ett ständigt lotteri av plötsliga reaktioner på omgivningen. Ena stunden laddar han sig med melankoli genom att stryka en rasp över kinden – ”till ingen nytta… det fanns ingenting att förstå” – andra stunden blir upptäckten av ett dammigt utrymme under en teaterscen hans livs mening.

Ändå handlar det inte om vansinne. Blechers framställning visar hur lager av upplevelser ryms i tingen just utan egentlig galenskap. Aliide, Aliide kunde här vara en rimlig svensk erinran om intryckens ohejdbarhet. Även Ögats historia är mer lik än till exempel något av Kafka; det extatiska sökandet överordnar sig helt bristen på sammanhang och begriplighet.

Det rör sig alltså om en ung mans intryck av omvärlden – festligare än så låter det inte. Som Herta Müller skriver i (det annars ganska torftiga) efterordet lever huvudpersonen med tingen så som man bara kan leva med människor. Genom detta frammanas en egendomlig slags erotik, ett opålitligt spänningsfält i vilken all omgivning börjar blixtra av personlighetsdrag.

Müller pekar också på hur antisemitiska strömningar i Rumänien, både dåtida och nutida, stått i vägen för Blechers rättmätiga genomslag i litteraturen. Över detta kan bara sorg konstateras, tillsammans med jublet över äntligen en svensk utgåva.