En del av mig säger att jag inte vill ha någon fortsättning. Hundarna ska sluta i den norrländska dimman. Slaktmasken ska hänga på sin krok i boden, morakniven ligga slängd invid huggkubben och hundens ögon, dess nackskinn dras bakåt. Det ska sluta i rest ragg, öppen käft och lukten från gammal tonårsfylla, kanelbullar och späntved.

Men Hundarna är bara första delen i Ola Nilssons planerade romansvit. Det gör mig orolig. Hur kan om möjligt nästa del bli lika bra? Slaktmasken är inte bara till för hunden, det är ett som är säkert. Romanens fem tonårskaraktärer tycks dömda att gå under. En eller flera av dem kommer inte klara sig, inte igenom ännu en bok av vodka, broräcken, fäbodsex, psykotiska föräldrar och hundögon. Någon kommer att kollapsa.

Det kan vara Kalle, Filip, Sanna, Ida eller Nicklas. För hänger du upp ett gevär på väggen i första akten, då ska det avlossas innan ridån går ned. Det tyckte i all fall Tjechov. Ola Nilsson draperar gevärspipor i skogsdimma, blåmärken, fiskelinor och systemetkassar. I den lilla norrländska orten samlas krutdammet på hög. Det är sommar. Det morrar.

Stämningen bultas in i hjärnan som en plugg redan på första sidan.

Då kommer vinden över sjön och tar tag i cykeln. Han kliver av och leder den mot den första bropelaren. Här, i början av överfarten, tar asfalten luft och tycks kasta sig över sjön. Och den grå bågen av stål som välver sig över bron är ett av världens underverk.

Hundarna är en melankolisk, långsam och farlig berättelse. Den rör sig över och under bron belägen i Västerbottens inland. Som myggor ut från skogens skugga söker karaktärerna efter något att fylla sina kroppar med. Ute i solen finner de endast varandra. Bedövningen sker med hjälp av vodka, whisky och vodka. Ruset går aldrig riktigt ur. Besvikelsen ligger tung. Bron väntar.

Nilssons poetiska, karga ton tillsammans med perspektivbyten skapar en mångbottnad berättelse. Bilderna böljar, karaktärernas förhållande till varandra hakas fast som masken på metkroken. När masken är uppäten sätts en ny mask på. Det är romanens styrka, att varje karaktär tillåts ha sin bild av de övriga, bilder som tillsammans skapar människoflockens komplicerade makt och beroendestrukturer.

Vad som saknas är det utomstånde perspektivet av tonårstjejerna, de kommer i skymundan. Blir som så många gånger förr personer till för att framhäva och förklara andra. Tyvärr. Det gör att jag önskar ännu en bok. Tidsmässigt är också berättelsen svår att placera. Här finns inga mobiltelefoner och ingen pratar någonsin om att tatuera sig eller åka på festival eller bara lifta in till Umeå. Papporna kallas ömsom för far, pappa och farsan. Det ordnas till ”dans” och ölen är glasflaskor med kapsyler. Glesbygden förtjänar sina tidsmarkörer. Jag ser dem inte och tvingas pendla mellan sextio och åttiotal som en annan idiot.

I övrigt är jag sällsamt förundrad. Trots alla gevärspipor lämnar mig Hundarna med ett stilla, betänksamt ljus. Under bron är Kalle helt ensam. Enda sällskapet är en likkista och en gammal filt. Men ändå:

…när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den.