I Vittring återvänder Ola Nilsson till Hammerdal, den lilla by i norra Jämtland där han tillbringade skolåren och som också utgjorde miljön i trilogin som började med Hundarna (2010), för vilken han fick Norrlands litteraturpris.

Den här gången handlar det om Sigrid och Ilian, ett ungt par med ett särskilt band, ofrånkomligt utsatta för den klaustrofobi och makthierarki som bara uppstår i en liten bygemenskap. De hanterar det på olika sätt, Ilian vänder sig inåt, kämpar med ångestattacker och mindervärdeskomplex. Sigrid söker sig till baksäten i bilar där hon kan få alkohol och någon känsla av makt över andra människor; över äldre män som åtrår och föraktar henne på samma gång.

Vittring utspelar sig under några tryckande sommardagar, när allt står nästan helt stilla. Samtidigt bubblar det i byn, och mer och mer förstår man att något kommer gå åt helvete, frågan är bara hur.

Det blir aldrig särskilt engagerande, tyvärr. Nilssons vilja är tydlig: att gestalta någon sorts fatalism, vad som driver människor till att utföra hemska handlingar. Här finns också ett tydligt religiöst tema, skildrat genom karaktären Sven, som har blivit utesluten ur pingstvännernas församling, för att han tror för djupt och för mycket. Texten rör sig kring intressanta tankegångar: vad godhet och renhet är, människans (ofta smutsiga) drivkrafter, och så vidare. Men det känns krystat, eller i alla fall påtvingat; och kanske är det en smakfråga, men genomgående när jag läser ekar författandets uttjatade, gyllene regel i mitt huvud ”show, don’t tell”. Känslan förstärks ytterligare av att just karaktären Sven – som ges mycket utrymme och luft till sina tankegångar, har en oklar funktion. Helt plötsligt försvinner han bara ur handlingen, vilket än mer får mig att känna att Nilsson haft en vision som han inte helt lyckats med att förmedla på ett naturligt sätt. Resultatet blir tyvärr att jag uppfattar Svens tankar som effektsökeri, mer än något annat.

Lite samma känsla får jag av huvudkaraktärerna Ilian och Sigrid. Trots att man som läsare hela tiden är inne i deras huvuden och tankegångar, blir jag inte engagerad. Kanske är de för slätstrukna, för förutsägbara. Kanske är det distansen i det berättande perspektivet som gör att jag känner att jag inte får komma tillräckligt nära för att det som händer dem ska bli spännande, för att deras tankar om livet ska kännas som att de kommer från dem och inte från författaren.

Trots allt detta förstår jag när jag läser att Nilsson vet precis hur det är att befinna sig i Hammerdal. Han glider sömlöst mellan de olika personer som bor här, i det fiktiva Hammerdal, förstår deras liv, tankar och drivkrafter. Historien han berättar hade kunnat bli väldigt engagerande, men jag hade gärna sett den paketerad på ett annat sätt. Kanske hade den också behövt vara längre för att man som läsare ska hinna lära känna och känna för karaktärerna.