Recension

: Änglarna
Änglarna Ola Nilsson
2011
Natur & Kultur
7/10

Änglarna, människorna och det hårda livet

Utgiven 2011
ISBN 9789127129641
Sidor 175

Om författaren

OlaNilsson_CatoLein
Foto: Cato Lein

Ola Nilsson är född 1972 och debuterade 2006 med novellsamlingen Prosa åren 1995-2005. 2010 belönades han med Norrlands litteraturpris.

Sök efter boken

Ola Nilsson fick ett genombrott med romanen Hundarna som utkom förra året. Med ett knappt och kargt språk, kongenialt med trakten som skildras, berättade Ola Nilsson om ett antal vinddrivna existenser i en norrländsk by. Nu kommer andra delen i vad som ska bli en trilogi: Änglarna. Det handlar dock om en helt fristående berättelse i förhållande till Hundarna. Kanske kunde man snarare tala om en triptyk.

Berättelsen rör sig kring två personer – båda från samma by men från olika sociala skikt. Den som tänker sig att berättelsen skulle utvecklas till en romantisk Romeo- och Julia-historia göre sig dock icke besvär. Här handlar det om vinddrivna existenser som livet farit hårt fram med. De har inte kunnat värja sig, den ena för att hon har drabbats av livets skönhet och inte kan tänka sig att det är fult och rått och skoningslöst. Hon, Anna, har ingen beredskap för att hantera människors ondska. Han, Anders, har å andra sidan alltid förstått att han står utanför. När han möter kärleken har han ingen beredskap för att hantera den utan slår bakut.

Själv har jag alltid varit svag för denna typ av berättelser, där den geografiska förankringen är som upplagd för suggestiva stämningar, dofter, smaker och känslor. De stora vidderna är skapade för själens fria strövtåg, men verkar allt som oftast istället bli som ett fängelse för den.

Språket, som jag berörde ovan, är korthugget och kargt. Är det någon kritik jag vill framföra mot Änglarna kanske det skulle vara en viss ojämnhet och att vissa tendenser att sväva ut i en lite pratigt psykologiserande Hemingwaysk isbergs-teknik, som låter läsaren blott ana det som inte är klart utsagt, är skönjbar men inte konsekvent genomförd. I Hundarna var stilen mer konsekvent, mer knapp. Den romanen var som huggen i ett stycke, medan Änglarna är något ojämn. Kanske visar det på att Ola Nilsson inte riktigt hittat fram till en jämn stil, även om han definitivt är på god väg och lovar mycket inför framtiden.

Svensk litteratur uppvisar ett antal berömda norrlandsskildrare. En aktuell sådan är Elisabeth Rynell som skrivit romaner av helt annan typ, med romantiska, mystiska, skimrande möten mellan människor. Råheten i Ola Nilssons romaner kan snarare föra tankarna till Robert Kangas berättelser.

De parallella berättelserna om Anna och Anders i Hundarna löper fram till romanens tio sista sidor, där de två huvudpersonerna plötsligt sammanförs i ett möte man som läsare hela tiden anat. Det blir ingen förklaringsscen utan bara en antydning om vad deras möte skall resultera i. Romanens peripeti förläggs oväntat till slutet. Denna komposition tycker jag är bokens verkliga styrka. Här får läsaren gissa sig till hur huvudpersonernas vidare liv kommer att gestalta sig, och vad deras resultatet av deras möte ska bli. Det är smått kongenialt med vad som skildras: de tystlåtna och försagda människorna som varken vågar eller kan kommunicera med varandra – av rädsla för vad som kan hända när man kastar sig in i en annan människas liv, där man inte vet vad som skall bära och vad som skall brista. ”(…) han kanske [hade] älskat henne om det funnits utrymme för sådant.”

Richard Pleijel

Publicerad: 2011-06-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-09 20:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4177

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?