Krönika

Varför skriva?

Anledningen till att man skriver är ofta komplex. Behovet kombinerat med tvånget. Välmåendet när det går, ickemåendet när det låser sig. Förlaget Aglatuq har startat en stafettblogg där författare får svara på frågan varför dom skriver. Först ut var Maria Zennström:

Jag vet inte vad förklaringen är till mitt begär inför allt detta. All denna vardag. Det känns som om jag har en uppgift. Som jag får något dyrbart när någon berättar hur saker ligger till. När jag blir insläppt, får förtroenden. Jag känner mig accepterad. Och jag känner mig lätt, tyngdlös. Det känns som om jag leker. Jag leker. Jag har tid. Jag är lycklig.

När Maria Zennström skriver om det dyrbara, vikten av att få berätta tänker jag att det är precis så det är att skriva. Att få rå om någonting som är betydelsefullt. Men också känslan av att komma hem, att vara på rätt plats i livet:

Jag känner sympati, välvilja för alltihopa; nyfikenhet, som att det inte riktigt är mitt, men kan bli det, håller på att bli det. Det är som att lösa en rebus, allt människor berättar, att jag har användning för det, att jag plötsligt känner mig på rätt plats i livet. Jag behöver inget annat. Det är något estetiskt.

Maria Zennström lämnade över stafettpinnen till Birgitta Lillpers, som därefter lämnade över till Peter Lukas Erixon:

Det finns en sorts lust i det som ännu bara är idé och oskrivet. Det finns en annan lust, när arbetet kommit en bit på väg, som är pusselläggandets, den konstnärliga matematikens förunderliga och i stunder mystiska, lust.

Eftersom en av de största glädjorna med att skriva är just det föränderliga i arbetet. Och att man som skrivande aldrig riktigt vet vad som kommer att förvänta sig när man sätter sig med texten.

Jag har alltid mycket lång väg till skrivbordet. Allt längre ju mer tiden går. Ungefär som med fotbollsspelare eller maratonlöpare före match eller lopp. Man vet att lusten också är plågsam. Väl igång brukar det gå undan.

Skriver i sin tur Carl Henrik Svenstedt, om när skrivandet blir avlägset och nästan utan räckhåll. Han lämnade över till Mara Lee om vikten av seendet och tidpunkten:

De säger att natten släcker något, att det finns en natt som är kopplad till det poetiska skådandet. Men
jag tror på morgonen,
det är morgonen som blåser ut min hud. Nej, som
väcker den.

Mara Lee. Illustration: Agnes Stenqvist

Mara Lee. Illustration: Agnes Stenqvist

Läs alla deras kloka ord på Aglaktuqbloggen. Staffeten kommer att pågå i ett år och uppdateras varannan vecka.

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-06-10 13:20 / Uppdaterad: 2011-06-10 13:15

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?