I och med Kärleken gömmer minnet fullbordar Ola Nilsson sin trilogi om en icke namngiven by någonstans i norra Sverige. Alla markörer har funnits där i de tidigare böckerna – misären, skogen, spriten, övergivenheten, människorna på kant med tillvaron – och även om böckerna ibland har hemfallit lite åt norrlandsromantik har Ola Nilsson ändå snyggt hållit sig på rätt sida gränsen, och lyckats skriva gripande människo- och landskapsporträtt, frammejslade med en knapp, hård stil. De två föregående böckerna var korta – ingen av dem över 200 sidor – och denna den avslutande delen i trilogin är den kortaste, knappt 140 sidor lång. Tyvärr bidrar nog dess korthet till att den är den svagaste delen i trilogin.
Handlingen rör sig kring de tre vännerna Mirjam, Stefan och Arvid som åter möts i sin barndoms by. Konstnären och vännen Eskil har avlidit och de samlas kring hans kista. Läsaren förstår på en gång att det finns många spänningar och outredda frågor kring de tres vänskap, och deras förhållande till Eskil. Denna inledningsscen är stark och fångar läsaren.
I den fortsatta handlingen får vi följa några parallella spår. Det handlar dels om Stefans farbror Sixten, som var frivillig i SS under andra världskriget. Vi förflyttas bak i tiden till hans hemgård och Sixtens farmor. Vi får följa Mirjam (författare med skrivkramp), Stefan och Arvid som tillsammans eller åtskiljt driver omkring i hembyn och försöker döva sin ångest med sprit. Arvid träffar ofrivilligt några gamla bekanta. Gamla scener spelas upp och minnen återvänder. Vi får följa Arvid som skall ställa ut sin konst på en vernissage.
Man får då och då tillbakablickar på Arvids, Stefans och Mirjams barndom, och hur de lärde känna varandra i en dramatisk scen. Mirjam var bara åtta, Stefan och Arvid runt 12,13. Redan här förstår man att det är en annorlunda bekantskap. Ola Nilsson hade lätt kunnat banalisera det hela genom att skriva in något sexuellt i de tres förhållande, men något sådant antyds aldrig (inte ens i en scen i boken när Stefan och Mirjam, kraftigt berusade, ligger på Mirjams säng och håller om varandra. Snarare tröstar de varandra och försöker skydda sig mot något dunkelt, hotande). Det som för dem samman, redan på ett tidigt stadium, är spriten. Redan som barn är de offer för ett slags weltschmerz som gör att de måste söka sin tillflykt till flaskan.
Och det är här jag börjar tröttna lite. Det är klart att människor mår skit och piss, och har gjort så i alla tider, och tagit till flaskan som bedövningsmedel. Men känns det inte lite väl uttjatat? Och som bärande tema i en roman närmar det sig klichén. Att romanen i mitt tycke är för kort nämnde jag i början, och det därför att det inte ger Ola Nilsson en chans att utveckla sina karaktärer. Jag får aldrig något riktigt grepp om Stefan, Arvid och Mirjam, vilka de är, men framför allt inte varför de är som de är. Jag hade velat veta mer om deras speciella relation, som glimtvis känns både överväldigande dunkel och sublim, men det blir inte mer än glimtar. Deras relation till den mystiske konstnären Eskil förblir också oförklarad, och parallellhistorien om SS-Sixten känns poänglös (annat kanske än som en vag allegori om minne och frigörelse – men den förblir just vag).
Det som räddar romanen är ändå Ola Nilssons knappa språk som passar väl ihop med den bygd och de människor det skildrar. Det är fåmält och tystlåtet. Tillsammans med en mer utmejslad karaktärsteckning hade romanen blivit mycket bra. Nu når den tyvärr inte ända fram.
Publicerad: 2012-04-18 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-16 20:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).