Det lustiga är att En dåres försvarstal nästan kunde varit skriven i år, med skillnaden att den då skulle kallas en våldsam satir av patriarkatet, en dekonstruktion av det manliga tolkningsföreträdet eller liknande. Den skulle t ex passa finfint som en av delarna i Sara Stridsbergs lysande Darling River, Lolita-referenser och allt. (En dåres försvarstal publicerades i original på franska – är det så otroligt att Nabokov läst den?) Den skulle diskuteras på kultursidorna bredvid Play. Pär Ström och hans anhang skulle kritisera den för att den målar fan på väggen, att riktiga män ju inte bär sig åt sådär och att det är ytterligare ett bevis på att feminister är farliga. Kommentarsfälten på SvD och Aftonbladet skulle fyllas av uttalanden av typen ”Typiskt fruntimmer att påstå att det fortfarande skulle vara skillnad på män och kvinnor år 2012. Ni är jämlika nu, så sitt ner och håll käft.”

Om det nu inte vore för den där lilla detaljen att Strindberg troligen inte menade det här som satir. Boken börjar med att anklagelsen är klar: Han är vansinnig, han är en kvinnohatare, han behandlade sin exfru och hennes exman illa, han är utskälld av hela kultursverige. Eftersom anfall är bästa försvar förklarar han krig, och gör det med det enda vapen han som man och författare har: rätten att styra vad berättelsen handlar om.

Sedan jag läst Émile de Girardins ”L’homme et la femme”, fattar jag kvinnofrågan i alla dess konsekvenser.
Att avsätta mannen, ersätta honom med kvinnan genom att återgå till matriarkatet.
Att störta skapelsens sanne herre, som skapat civilisationen, kulturens välgärningar, skaparen av stora tankar, konster, yrken, för att i stället upphöja de usla kvinnodjuren, som aldrig tagit del i civilisationsarbetet annat än i obetydliga undantagsfall, det innebar i mina ögon en utmaning mot mitt kön. Och vid blotta tanken att se dessa bronsåldersintelligenser, dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten reser sig hanen inom mig, och märkligt nog tillfrisknar jag från min sjukdom, besjälad av en hatfull vilja att göra motstånd mot en fiende som är underlägsen i begåvning men vida överlägsen genom sin totala avsaknad av moralisk känsla.

Det är en kuslig dubbelhet i En dåres försvarstal. Aug… f’låt, ”Axel” som berättaren heter försvarar sig, mot anklagelserna att han skulle ha behandlat Siri von… f’låt, ”Maria” illa, med självbiografins äkthet i ena handen och berättarens kontroll i den andra som en original-Humbert Humbert utan pedofilvinkeln.

Det är en kärlekens förnyelse. Jag äger en jungfru, en ung flicka!

…eh, jaja. Poängen är denna: Strindberg berättaren är i högform här, och vi är inlåsta i boken med en språkekvilibrist som skildrar en stormande kärlekshistoria om två väldigt olika människor som inte kan hålla sig ifrån varandra. Som berättare har han ensamrätt till historien; han kan påstå att hela berättelse handlar om henne, om hans kärlek till henne, samtidigt som den verkliga kvinnan därbakom försvinner spårlöst bakom ett nytt namn, sminkad tills hon blir den han säger att hon är. Vem kan säga emot Strindberg i en bok av Strindberg? Allt kan vändas från honom mot henne, allt kan användas som bevismaterial. Om hon underkastar sig honom bevisar hon kvinnans svaghet, om hon står på sig bevisar hon kvinnans illvilja. Om han slår henne är det hennes fel för att hon tvingar honom till det, och skammen han känner blir bevis på att hon förtjänade det. Om hon har kvinnliga vänner är hon lesbisk, om hon har manliga vänner är hon en hora. Om han kallar henne hora är det hon som tvingat honom använda detta skymford om kvinnan han ju faktiskt älskar. Det säkraste tecknet på kvinnans underlägsenhet och rättmätiga brist på rättigheter är att hon kräver lika rättigheter och påstår sig vara förtryckt … av HONOM? Av den lidande konstnären, tjänstekvinnans son som alla är ute efter? Det är ju HAN som är den förtryckte! Varför skulle han annars behöva skriva ett försvarstal? Hur vågar hon försöka ta det ifrån honom?

Och då, skamsen att framstå som blyg, utom mig av förödmjukelse, kanske till och med misstänkt för att vara impotent, våldtar jag henne, om nu våldtäkt existerar, och jag stiger upp stolt, lycklig, svällande av högmod, belåten med mig själv som om jag betalt en skuld till kvinnan.

Och där någonstans, mitt i detta hysteriska (slå upp) försvar av mannens rättigheter och beskrivningar av hur de hotas av quinnan, spricker det. Det blir för mycket, tankekonsterna han måste ta till för att försvara sig blir för… tja, dåraktiga, och vi skymtar romanförfattaren bakom berättaren; han som vänder försvarstalet till en anklagelseakt mot honom själv, som i sin katalogaria om kvinnans ondska bara blottlägger sina egna brister, sin egen dubbelmoral, sin egen maktfullkomliga skitstövlighet, och lämnar upp till oss om vi vill förlåta honom.

…Som sagt, om det nu var så Strindberg menade, vilket väl kan diskuteras. Om det är äkthet man vill ha, om man läser detta som en rak självbiografi och politisk inlaga där vartenda ord är allvarligt menat blir den ganska obehaglig. Men nu är ju boken inte skriven 2012, författaren är på alla sätt död, och bara romanfiguren Axel lever kvar där bakom skranket, som ett museiföremål från en förment mindre jämlik tid. Och när nyutgåvan recenseras i svenska tidningar fylls kommentarsfälten av uttalanden av typen ”Typiskt fruntimmer att påstå att det fortfarande skulle vara skillnad på män och kvinnor år 2012. Ni är jämlika nu, så sitt ner och håll käft.” Men det kanske bara är för att det råkar vara Strindbergsår just i år.