Recension

: En dåres försvarstal
En dåres försvarstal August Strindberg
2012
Norstedts
7/10

”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”

Utgiven 2012
ISBN 9789113040233
Sidor 328
Orginaltitel Le Plaidoyer d'un fou
Översättare Hans Levander
Först utgiven 1893 på tyska, 1895 på franska, 1914 på svenska

Om författaren

August Strindberg (1849-1912) var enligt egen utsago ”en djefla man, som kan göra många konster”. Han var förutom författare, skribent, dramatiker och samhällskritiker även konstkritiker och konstnär. Han föddes och dog i Stockholm, och levde större delen av sitt liv där. Genombrottet kom 1879 med romanen Röda rummet.

Strindbergsmuseet
Massor av info om författaren.

Projekt Runeberg
Strindbergs samlade skrifter på nätet.

Sök efter boken

Meningen ovan i rubriken består av de ord med vilka August Strindberg avslutar sin roman En dåres försvarstal. Orden är riktade till hans hustru Siri. I romanen visar han på hur han i förhållandet med Siri och i deras äktenskap fått lida på olika sätt, och visar på att det var fel att tro att det var han som var paranoid och galen, att det var han som var den stora förtryckaren, som levde på sin hustrus pengar och hindrade henne från att fullt ut utöva sitt yrke som skådespelare.

En dåres försvarstal har i år, 2012, valts till årets Stockholm läser-bok. Norstedts har passat på att ge ut en pocketupplaga av romanen. Denna utgåva är försedd med ett entusiastiskt och personligt hållet förord av Märta Tikkanen och ett lagom långt och mycket läsvärt efterord av Gunnel Engwall, som är ordförande i Ledningsgruppen för Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Efterordet utgör källan till en del av de fakta jag presenterar i denna text. Boken avslutas med ordförklaringar. Där kan man titta när man t ex inte förstår vad ordet gynolatri (= kvinnodyrkan) betyder.

August Strindberg skrev En dåres försvarstal från oktober 1887 till mars 1888, då han och Siri och deras barn bodde utomlands i Tyskland och i Danmark. Han anses ha fullbordat romanen i Danmark omkring den 20 mars 1888. Familjen bodde då i Villa Maud på Strandvejen i Taarbaek norr om Köpenhamn. Huset finns kvar än idag. På baksidan av Norstedts nyutgåva av romanen har tyvärr Tryckfelsnisse varit framme (dock har han, som tur är, inte alls varit framme inne i texten) och därför står där att Strindberg ska ha skrivit boken under en tioårsperiod: 1878-88. Ja, ja, man är numera alltför luttrad vad gäller korrekturfel i nya böcker.

Strindberg skrev En dåres försvarstal på franska. Orsakerna lär ha varit två: han fick distans till det känsliga ämnet genom att inte skriva på sitt modersmål, men han ville också slå igenom i Frankrike. Allra första gången boken utgavs var dock i en tysk översättning. Detta skedde 1893. Strindberg var då skild från Siri. Han vistades i Berlin och i janauri detta år han hade träffat den 20-åriga Maria Friederike Cornelia Uhl från Österrike, kallad Frida. Det var från början främst hon som uppvaktade honom, allt enligt bevarade brev. Detta föll väl ut, för redan samma år, den 2 maj, gifte sig den 44-åriga Strindberg med den 20-åriga Frida. Frida hade först lovat att inte läsa En dåres försvarstal, som ju utkommit på hennes modersmål, med titeln Die Beichte eines Thoren. Men hon kunde till slut inte motstå frestelsen.

Den tyska översättningen gjordes anonymt. Men boken åtalades för sedeslöshet i Tyskland, och romanen konfiskerades. I och med domstolsförhandlingarna avslöjades namnet på översättaren, vilken var en man med namnet Wilhelm Kämpf. Den som hädanefter skulle bli Strindbergs tyske översättare var dock Emil Schering, som i Berlin 1893 som 20-åring såg en uppsättning av Fordringsägare och därefter beslutade sig för att ägna sitt liv åt att översätta Strindberg.

Efters dygt två års domstolsförhandlingar frikändes Strindberg i oktober 1895. Samma år hade boken kommit ut i original i Frankrike, alltså på franska, men i en kraftigt reviderad version, allt för att passa den franska marknaden. Den allra första fullständiga svenska översättningen i bokform utkom inte förrän 1914, alltså först efter författarens bortgång. August Strindberg godkände alltså aldrig själv någon svensk översättning. Den första svenska fullständiga översättningen från 1914 gjordes av John Landquist (1881-1974) och hade den franska reviderade utgåvan från 1895 som förlaga.

Orsaken till att den reviderade utgåvan användes var att Strindbergs originalmanuskript var försvunnet. Det dröjde konstigt nog mycket länge innan originalmanuskriptet hittades. Jag citerar Gunnel Engwall i hennes efterord:

Det franska originalmanuskriptet till En dåres försvarstal återfanns i Oslo 1973 – en sensation och till stor glädje för strindbergsforskarna som äntligen fick möjlighet att läsa Strindbergs roman i original. Spåren från Paris till Anatomiska institutionens kassaskåp i Oslo, där manuskriptet hittades, leder över Edvard Munch till dennes kvarlåtenskap och läkare. Förmodligen köpte Munch, som umgicks med Strindberg i Paris våren 1896, manuskriptet där för att anonymt hjälpa Strindberg i en svår ekonomisk situation och tog sedan med sig det hem till Norge. Det framgår nämligen av breven att Strindberg sålde manuskriptet i maj 1896 och att det blev exponerat på en ”bok- och manuskriptutställning” i Paris.

Därmed gjordes alltså en nyöversättning på 1970-talet, den allra första på svenska som utgick från det verkliga originalet. Denna översättning, som utkom 1976, är den som ingår i nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Översättare var Hans Levander (1914-2012), och det är denna översättning som även återfinns i Norstedts pocket för Stockholm läser.

Strindberg går minutiöst till väga när han i jag-form på ett mycket detaljerat sätt, låter sitt alter ego Axel berätta sin version om kärleksrelationen och äktenskapet med Maria, som Siri kallas i romanen. Liksom Strindberg själv, är han bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm, men även skribent, författare. Maria tillhör en annan samhällsklass, hon är friherrinna, gift med en officer och har en dotter. 1875 blir Axel av en slump presenterad för Maria och av henne inbjuden till sitt hem. Axel blir vän med paret, som lever i ett komplicerat äktenskap. Snart uppstår känslor mellan Axel och frun i huset. Möjligheten att erövra en kvinna ur en högre samhällsklass än den i vilken han själv befinner sig, verkar bidra till att öka Axels förälskelse.

En dåres försvarstal är en oerhört själutlämnande roman, en litterärt gestaltad självbiografi. Man upplever berättarens hela spektrum av känslor, från lidande till lycka och tillbaka igen. Hans förhållande till och senare äktenskap med Maria präglas mycket av den svartsjuka och misstro han känner. Han tvivlar på att alla deras barn är hans egna, han tvivlar på hustruns trohet:

Finns det någon man på jorden som kan vara säker på att han är en kvinnas enda utkorade? När jag låter alla mina ungdomsvänner som idag är gifta passera revy, är det blott en enda som jag inte finner vara en smula bedragen! Och lyckliga som de är anar de ingenting […] Om en äkta man levde i hundra år, skulle han ändå aldrig få kännedom om sin hustrus leverne. Han skulle äga kunskap om världen, universum, utan att göra sig en föreställning om den kvinna vars liv är fastnitat vid hans eget.

Jag blir lite trött av att läsa om alla dessa gestaltade känslokast hit och dit, men också imponerad av någon som engagerar sig så, har så starka känslor – och dessutom kan berätta om dessa på ett så intensivt och explosivt sätt. Men under hela läsningen kan jag inte låta bli att undra om allt är taget direkt ur verkligheten rakt av, eller om berättelsen är kryddad av överdrifter och tillägg, allt för att göra texten mer litterär, läsvärd och intressant som roman. Hade han blivit paranoid av svartsjuka, och är denna text ett uttryck för det, eller var det så här deras liv hade varit, med Siri som ville göra honom svartsjuk på grund av både män och kvinnor?

Strindberg såg romanen som en hämnd på Siri. Ilskan över alla oförrätter ökade naturligtvis på hämndlystnaden, och hämnden skulle naturligvis bli mer kännbar om han överdrev. Men kunde han verkligen ha samvete att överdriva? Han behandlar henne, enligt romanen, ibland mycket brutalt, detta försöker han inte dölja. Och faktum är att om Siri var på det sätt som Strindberg beskriver henne, så framstår hon som en ganska barnslig, oansvarig och märklig person. Om däremot mycket i romanen är förvridet och överdrivet, så var Strindberg oförklarligt elak mot henne genom att låta publicera en sådan bok. Ja, vad ska man tro? I vilket fall som helst får man ju inte höra Siris version av det hela.

Texten är ju tänkt som ett försvarstal, för att visa att Strindberg själv verkligen inte hade det så lätt i detta komplicerade förhållande och äktenskap med Siri. Men han kan knappast ha skrivit en så lång och detaljerad text utan tanke på att ge ut den. Tydligen har han i flera brev påstått att texten enbart var avsedd för familjens arkiv och att den aldrig var avsedd att publiceras. Fast då undrar man vilka släkter och familjer, som har sådana texter förvarade i sina arkiv. Och varför lägga ner så mycket kraft på att skriva en hel roman, för att hämnas på hustrun och rentvå sig själv, om han nu inte tänkt förmedla texten till offentligheten? Om tanken hela tiden varit att publicera texten, var han kanske precis så sanningsenlig som han vågade vara, eller precis så överdriven. Han måste ha förstått att romanen kunde riskera åtal.

Funderingar över sanningshalten i berättelsen är de tankar som huvudsakligen stannar kvar hos mig efter att ha läst romanen. Att de får så mycket utrymme kan av förklarliga skäl inte undvikas.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2012-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-07 17:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4664

2 kommentarer

[…] ”Meningen ovan i rubriken består av de ord med vilka August Strindberg avslutar sin roman En dåres försvarstal. Orden är riktade till hans hustru Siri. I romanen visar han på hur han i förhållandet med Siri och i deras äktenskap fått lida på olika sätt, och visar på att det var fel att tro att det var han som var paranoid och galen…” Läs mer […]

Tema: kärlek | dagensbok.com Oregistrerad 2014-02-14 00:02
 

Som ett litet apropå till En dåres försvarstal vill jag kort nämna lite om den översättning jag i dagarna avslutar – eftersom den anknyter till Strindberg … Den franska författarinnan Colette (1873-1954) var den framgångstörstande unga japanska societetskvinnan Yamada Junkos stora förebild. Junko (1901-1961) strävade oförtrutet mot den japanska litterära parnassens högsta tinnar. Med giganten Tokuda Shūsei (1872-1943) som främsta språngbräda blev åren 1926-1929 en räcka tilltrasslade kärleksaffärer mellan Junko och ett antal attraktiva män (kända konstnärer och förläggare och män med pengar och inflytande) – men alltid med den 30 år äldre och grymt frustrerade Tokuda som hemmahamn. Det omaka paret var föremål för den tidens spott och spe. Skvallerpressens gunstlingar. När trebarnsmamman Junko (nyskild) är ute på sina erövringar av position (barnen var bortlämnade) ligger Tokuda (nybliven änkling med flera barn) sömnlös och läser om August Strindbergs svårartade förhållande med Siri von Essen i den japanska översättningen av En dåres försvarstal. Tokuda omsätter nu sitt eget krångliga treåriga förhållande med Junko i sitt eget ‘försvarstal’ – klart inspirerad av sin 22 år äldre svenske författarkollega. Liksom slutet i strindbergboken (Jag har hämnats – vi är kvitt) är slutet i Tokudas Förklädd ett slags vedergällning för utstådd svartsjuka, bitterhet och den åldrade mannens tillfälliga och förlorade föryngring. Junkos litterära framgångar uteblir medan Tokudas långa roman, skriven 10 år efter förhållandet, är en enorm framgång i raden av hans många andra. Snart på ett bibliotek nära dig … i översättning av yours truly. 

Hans-Göran Ankarcrona Oregistrerad 2016-07-13 11:33
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?