Recension

: Arvar: Tassi och den oändliga skogen
Arvar: Tassi och den oändliga skogen Gabriel Odgren
2011
Sivart Förlag
4/10

Ingen vidare sagoskog

Utgiven 2011
ISBN 9789185705504
Sidor 95
Illustratör Gabriel Odgren

Om författaren

Gabriel Odgren växte upp i Karlskrona innan han flyttade till Östra Grevie folkhögskola för att studera konst/måleri. Gabriel Odgren har studerat datakonst i Skövde och arbetat med grafik i dataspel. Just nu jobbar han som Art Director på Ubisoft Massive i Malmö. Arvar: Tassi och den oändliga skogen är hans debutroman.

Sök efter boken

Om titeln Arvar: Tassi och den oändliga skogen gör mig rätt nyfiken, blir jag mer än betänksam när jag får den faktiska boken i min hand. Omslaget, med en bister muskulös man som höjer sitt vapen mot skyn, skvallrar om att det här nog inte är precis vad jag hade tänkt mig. Men, som ni säkert vet, så ska man aldrig ha förutfattade meningar eller vara helt säker på sitt första intryck. Så därför sväljer jag min besvikelse, öppnar boken och börjar läsa.

Det visar sig vara en fantasyberättelse, mer för barn än för unga. Historien är indelad i korta kapitel och är rik på illustrationer. Någon slags känsla för språk såväl som stämning måste man erkänna att debutanten Gabriel Odgren har, men överlag är sagan om Arvar och hans hund (den alltid lika lojale Tassi) ganska grund, urvattnad och slarvigt berättad. Och när det kommer till Odgrens illustrationer, dataanimerade, är det nog så att man antingen gillar dem skarpt eller inte alls. De förmedlar känslan av att befinna sig i en Disney-film. Själv känner jag mig närmast lättad när en ny bild dyker upp, eftersom det tar några sidor från den annars ganska intetsägande och klichétyngda historien. Och slutet? Okej, jag brukar gilla luddiga och öppna slut, men det här lämnar mig med en dubbelt rynkad panna. Jag saknar precision, tydligare syfte och en rejält bättre vässad penna Då hade Arvars tripp till den oändliga skogen blivit mer av en rätt trevlig fantastisk fantasi.

Arvar: Tassi och den oändliga skogen är ingen tjock bok. Knappt hundra sidor, och då försvinner dryga trettiotalet i illustrationer, och ändå är den ett saligt hopkok av fantasylitteraturens höjdpunkter och dalar. Ska jag vara snäll, tycker jag mig känna igen både C S Lewis och, om man nu ska räkna Lewis Carrolls Alice i underlandet, här. Dessvärre finns också blinkningar åt David Eddings, samt mer eller mindre okända fantasyförfattare. Det jag saknar är Gabriel Odgrens egen röst, som nu försvinner i en sönderspelad refräng i ett eko från förr.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2012-04-17 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-16 11:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4661

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?