Recension

: Ovanjorden
Ovanjorden Mikael Berglund
2022
Albert Bonnier Förlag
9/10

Mygg, kärlek och vemod

Utgiven 2022
ISBN 9789100191771
Sidor 211

Om författaren

mikaelberglund
Foto: Erik Sjöström

Mikael Berglund, född 1977, debuterade 2015 med den hyllade romanen Ett föremåls berättelse om obesvar, som nominerades till bland annat Katapultpriset. Romanen Smekmånader, som gavs ut 2017, nominerades till bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris. Hans tredje roman Ovanjorden utkom våren 2022. När han inte skriver böcker arbetar han även som grafisk formgivare, webbprogrammerare och på ett bokcafé i hemstaden Umeå.

Sök efter boken

När jag slog upp Ovanjorden av Mikael Berglund visste jag inte alls vad jag hade att vänta. Boken var som ett slag i magen. På ett bra sätt, tror jag – ärligt talat är jag inte helt säker.

Vi väntar tills hon kommer, om det så dröjer till morgonfåglarna vaknat, om så ögonlocken svällt igen av myggbett. Medan vi sitter här känner jag längtan växa inom mig själv efter någon som jag bara sett på avstånd. Tillsammans med lillpojken växer byn, fjällen, han, jag och storasyster lika fort åt precis alla håll.

Ovanjorden är vemodig och drömsk, längtande, ett liv där det inte finns några rätta svar, ingen självklar väg att gå. Det är både väldigt enkelt att beskriva handlingen i boken, och helt omöjligt. Handlingen är inte det viktiga, utan språket, och känslorna de frammanar. Ovanjorden är ingen lustfylld läsning, och många gånger är det ganska oklart vad som faktiskt händer, och vad som är i Oskars huvud. Trots all smärta är detta en av de bästa böckerna jag läst i år.

Sitter du här och blir kär i mig?
Handlöst.

Ovanjorden är en berättelse om kärlek, att mötas men att ändå inte nå fram till varandra. Det är också en berättelse om vad det koloniala arvet och traumat gjort med människors liv och historia De som bestulits på sitt arv och sin identitet, och de som fått försvara sitt allt med näbbar och klor. De som förstår ett språk de inte borde förstå. Om avståndet och de svårläkta såren som skapats. Det är en berättelse om att vandra på stigar som känns bekanta, fast man inte vet varför ens släktingar tog en dit för länge sen.

Miljöbeskrivningarna är i en klass för sig, det är som att befinna sig på fjället, i skogen, klafsa runt i myren. Det är lerigt, svettigt och äckligt, och trots allt detta längtar jag dit. För att få se platserna med egna ögon. Boken är inte helt enkel att läsa, språket tar ofta omvägar. Berglund lindar inte in det som smärtar, bultar och skaver. Det gör stundtals ont att läsa.

Nájmie står i altandörren och tittar på oss igen. Eija håller ut handen men hon kommer inte. Handen blir hängande i kalla luften, Nájmie i dörren. Klyver, genom att existera, som jag gör, människostora hål i tillvaron.

Berglund tar med läsaren på en oförglömlig resa, bjuder in till det allra innersta. Att bevittna det som aldrig riktigt blir som tänkt, trots allt. Berättelsen är som en skör tråd, så skör att jag är rädd att den ska brista om jag lägger bort boken innan alla ord är lästa.

Anna Kain Wyatt

Publicerad: 2022-08-24 00:00 / Uppdaterad: 2022-08-21 10:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8856

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?