”Finland är degenererat, flyktingar som kommer därifrån bär på sjukdomar och är farliga.” De flesta skulle nog hålla med mig om att citatet, som är hämtat ur Mikael Berglunds dystopiska roman Smekmånader, framstår som absurt. Men vad händer om vi byter ut Finland mot Afghanistan eller Somalia?

Viktor och Maija är nygifta. De ska tillbringa sin smekmånad på en liten ö i Bottenviken där Maija och hennes föräldrar, som arbetar för Gränsvakten, vistats under flera somrar. Men den här gången är det Maija och Viktor som ska hjälpa till med att hålla utkik efter flyktingarna från landet i öster.  I de stora röda väskorna som Maijas föräldrar packat finns mat som ska räcka i två månader, kläder och hygienartiklar men också böcker som ska vara ”till nytta” under vistelsen på ön. Bland titlarna finns: Bröderna Karamazov, Anna Karenina, Kalevalaeposet, Sturlassons Edda och Iliaden. Kanske vill Mikael Berglund påminna oss om att verk som tycks skildra folksjälen, eller som beskriver nationens ärorika förflutna, också kan fungera som ett slags gränsvakter.

Smekmånader utspelar sig i en nära framtid där flyktingströmmarna inte längre kommer från ett fjärran afrikanskt eller arabiskt land som vi aldrig besökt, utan från Finland. De flesta av oss har någon slags relation till vårt grannland i öster. Man har kanske släkt och vänner här. Eller så har man åkt på kryssning till Åbo eller Helsingfors. Tusen sjöar, landskamper och mumintroll. Det är sådant man tänker på när man hör talas om Finland. Man tänker inte på flyktingar. Därför blir Mikael Berglunds bilder av den höga muren, de utsvultna människorna som flyr över havet och drönarna som väntar på att skjuta ner dem också så drabbande.

Mikael Berglund har spunnit en berättelse kring många av de teman som präglar vår samtid. Han skriver om flyktingströmmar, nationer, gränser, ursprung, övervakning och gruppvåldtäkter. Men han gör det på ett sätt som får oss att leta efter en ny mening i orden. I Mikael Berglunds prosa finns en skevhet, eller en slags glidning i språket som skapar en tveksamhet hos läsaren inför textens betydelse. Jag läser långsammare. Jag läser om. Jag förstår inte allt. Men jag förstår tillräckligt mycket.

Människor har i alla tider korsat vatten, precis som vi färdas över berg, öknar och skogar, i flykt från brister och överskott eller i förföljelse, efter bytesdjur och vänner. [---] Samtidigt har vi instiftat skillnader, gränser och tabun för att skydda oss, direkt eller förebyggande, mot bättre vetande. Främlingen i byn, barbaren och sjukdomen i fjärran.

Jag har den senaste månaden läst två romaner med starka naturskildringar och apokalyptiska övertoner som utspelar sig kring Bottenhavet. Och visst finns det även andra likheter mellan Philip Teirs Så här upphör världen och Mikael Berglunds Smekmånader. Inte minst tematiskt. Båda berättelserna kretsar kring människans inneboende längtan efter gemenskap och motståndet mot att komma någon annan nära på riktigt som också finns där. Men där Philip Teir i huvudsak uppehåller sig kring det mellanmänskliga lyckas Mikael Berglund också ge läsaren glimtar av hur ett samhälle kan se ut som vidmakthåller denna rädsla. Med det här vill jag inte säga att Smekmånader skulle vara mindre intressant som relationsroman. Tvärtom. Mikael Berglunds skildring av Viktor och Maijas vistelse på ön är ibland lika starkt laddad som ett av Strindbergs kammarspel. Tyvärr svajar textens bärkraft till i några avsnitt som inte känns helt genomarbetade, vilket drar ner mitt betyg.

Bokpaketet som Viktor och Maija får med sig till ön innehåller inte enbart titlar som kan användas för att tjäna nationalistiska syften. Här finns också Processen och Pappan och havet. Det här är böcker som kan hjälpa oss att avslöja absurda samhällsstrukturer men som också får oss att se oss själva lite klarare. Mikael Berglunds dystopiska roman Smekmånader sällar sig till den här sortens litteratur.