Men Isidor behärskar sig och det enda som märks av hans irritation är en tunn skärpa i rösten.
”Lämna plats för avstigande”, säger han i mikrofonen.
Några trafikanter som står intill vänder sig om och tittar. Man vaknar till när folk tittar på en. En kort stunds existens. För det mesta är man bara en del av interiören. Men ibland är det någon som ser en i ögonen och man märker att de blir lite förvånade över att man finns. Då blir man en person – bara sådär.

I Ola Nilsson moderna underjordsdrama Isidor och Paula får bland annat tunnelbanesystemet representera underjorden. Isidor kör tunnelbanetåg och läsaren får en god inblick i ett yrke som kanske få av oss tänker på att det finns. Tågen bara kommer och går där nere i underjorden men hur känns det att köra dem? Hur känns det att ständigt fundera över om i dag är dagen då någon skall hoppa framför ens eget tåg?

Isidor funderar mycket över just det. Om någon skall hoppa och dö framför hans ögon. Och mest rädd är han för att det en gång skall vara kusinen Paula som väljer att hoppa framför hans tåg. Men det har hon lovat att hon aldrig skulle göra.

Kusinen Paula är en trasig själ, svårt påverkad av missbruk och liksom boende i underjorden. Hon bor i en källarlokal som egentligen är avsedd som verksamhetslokal. ”I stället för dagsljus hade hon teven”. Ibland flyttas hon dock upp från sitt underjordiska liv och hamnar på en psykavdelning där hon har utsikt över hela staden.

I romanens mitt ges en västkustlig sommarlovsskildring från Isidor och Paulas barndom. Den skulle kunna var idyllisk med det vackra vädret och närheten till havet där man kan fiska krabbor. Men det är knappast någon idyll. Barnen bor där tillsammans med sina mammor och sin mormor. Var papporna håller hus ordas det inte om. Systrarna bråkar med varandra och med sin mamma. Det är gräl om allt och inget hela tiden. Paula trippar på tå runt sin mamma men lyckas ändå göra henne mer än lovligt upprörd. Och får mer än lovligt mycket stryk.

Isidor och Paula är en variant av myten Orfeus och Eurydike och romanen inleds med Rilkes dikt baserad på denna myt. Det är en svart, hjärtskärande och ändå alldeles vardaglig underjordsskildring av Stockholm i dag.