Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789187513008 |
Sidor | 419 |
Orginaltitel | The New Digital Age |
Översättare | Erik Nisser |
Boken börjar bra. I en inledning som andas optimism och framtidstro ger oss Eric Schmidt och Jared Cohen en snabb överblick över den globala tekniska utvecklingen. De pratar om på vilka olika sätt utvecklingen märks i olika länder. Länder som redan ligger i digital framkant kommer kanske inte att uppleva den kommande digitala tekniken som revolutionerande. Där har utvecklingen kommit successivt och folk har anpassat sig. I fattigare länder, som har legat efter i utbyggnaden av den digitala infrastrukturen, kommer medborgarna däremot att kunna skippa flera faser i den tekniska utvecklingen och gå direkt från inget till allt. Detta kommer enligt författarna att göra livet säkrare, mer effektivt och helt enkelt bättre på alla sätt och vis. För alla. Överallt.
Det är ett spännande område Schmidt och Cohen berättar om. De båda tillsammans torde ha mer än hyfsat stor kunskap och erfarenhet av den globala digitaliseringens effekter, då de har rest runt i världens alla hörn och varit delaktiga i den digitala utvecklingen. Boken har sålt riktigt bra och blivit rosad av diverse politiker och annat känt folk. Jag förväntar mig alltså en riktigt intressant bladvändare. Vad tror författarna om vad som väntar runt hörnet?
Och de håller inte igen kan jag säga. De berör i stort sätt alla samhällsområden som finns. Det handlar till exempel om utbildning, nyhetsrapportering, återuppbyggnad av stater, krig, maktbalans, terrorism och revolution. Fast mest om maktutövning och terror. Och nästan inte alls om den personliga integritetens eventuella inneboende värde. Här handlar det om vad tekniken kan åstadkomma, på gott och ont. Och det är stundtals lika intressant som jag förväntat mig.
Men den här optimismen som författarna ger uttryck för i förordet har jag svårt att känna själv. För naturligtvis kommer det även i framtiden att handla om att utöva makt och ha ihjäl folk. Hur modern, upplyst och digitaliserad framtiden än må vara. Författarna lägger också mycket fokus på just nya möjligheter att utöva förtryck och terrorism. De försöker visserligen balansera upp det med att beskriva nya sätt att reagera mot detta. Digitalt förstås. Så det blir en hel del å-ena-sidan-å-andra-sidan. Men konstigt nog blir det inte jätteintressant.
Jag tycker att det liksom saknas något. Och det kan vara närvaron av ett mer filosofiskt problematiserande av den digitala framtiden. Författarna presenterar ett specifikt framtidsområde, måhända det viktigaste vi har att förhålla oss till. Men det är inte så spännande att läsa om något som bara beskrivs som ett tänkbart scenario. Naturligtvis problematiseras de teknologiska möjligheternas oönskade effekter och bieffekter, men det handlar mest om handhavande och praktikaliteter. Inte så mycket om vidare problemställningar. Visserligen ingår inte det i bokens innehållsdeklaration. Författarna skriver ju om sitt eget specialområde, den digitala världen. Men det hade varit kul.
Därför blir jag väldigt glad när jag kommer till efterordet (andra upplagan). Där ägnar författarna tjugo sidor åt att bemöta kritik ifrån olika håll. Det återuppväcker intresset för och skänker ett värdigt slut till den här boken. Om jag fick bestämma så skulle efterordet expandera och bli själva boken. Fast i och för sig så skulle det ju inte inte bli någon diskussion om inte boken först fanns just så som den är skriven.
Publicerad: 2015-03-18 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-16 09:03
Inga kommentarer ännu
Kommentera