Det har varit mycket om artificiell intelligens på sistone. Filmer som Her, Ex Machina, Chappie och Terminator: Phil Collins, romaner som Speak, Ancillary Justice och vad jag förstår även David Lagercrantz nya fanfic… Det finns till och med en Philip K Dick-robot som visserligen inte kan skriva romaner (än) men väl diskutera filosofi. Vad är det som får oss att just nu vara så fascinerade av att skapa tänkande maskiner – om ännu inte riktigt i verkligheten, så åtminstone i fiktionens värld? Visst, det verkar vara nära till hands; redan idag klipper robotar våra gräsmattor, våra jobb automatiseras, det kör obemannade bilar på gatorna, krig förs i allt högre grad med obemannade flygplan med viss självkontroll, och Google vet precis vad du vill ha innan du ens skrivit in det i övervakningsmanicken du har i fickan. Exakt var gränsen går till att maskinerna faktiskt börjar tänka själva ser allt luddigare ut. Å andra sidan är också tänkande maskiner – nästan som människor, fast utan rättigheter/samvete/kropp/etc – något som sätter fart på fantasin, inte minst i tider när vi upplever oss vara i kris.

Linda Johanssons bok snuddar vid båda de här frågorna, men väljer framförallt att fokusera på artificiell intelligens som ett (om än framtida) faktum. Hur och varför visar sig nog; vi kommer ofrånkomligen att skapa maskiner som är… ”autonoma” är ordet hon använder. Det är en bra glosa, eftersom frågan om ”intelligens” och ”medvetenhet” är så snårig att halva boken tas upp av att försöka reda ut huruvida en maskin med förmåga att ”tänka” faktiskt kan äga någon form av, i brist på bättre ord: liv. Någon sorts cartesianskt jag-tänker-alltså-är-jag. Var drar vi gränsen mellan en maskin med ett oändligt komplext system för att matcha frågor och svar, och en som faktiskt förstår frågorna? Kan en maskin känna, ha fri vilja? Kan en maskin resonera moraliskt, till skillnad från att kopiera den moral dess skapare matat in i den? Kan en maskin hållas ansvarig för sina handlingar?

Johansson är filosof i första hand, och framför allt intresserad av de etiska och moraliska frågorna ämnet väcker – vilka regler vi kan programmera en tänkande maskin med för att kunna leva tillsammans med den. Vackert så; vi har varit ensamma som självmedveten art på planeten sedan neandertalarna försvann, och om vi om ett par decennier kommer att dela den med Siris barnbarn behöver vi vara förberedda på vad det innebär. Tyvärr känns boken i långa stycken mest som en grundkurs i moralfilosofi, där Johansson redogör i detalj för vad olika skolor anser gör något rätt eller fel, om vi har fri vilja eller inte, allt det där, och sedan försöker tillämpa det på en hypotetisk tänkande robot. Det är absolut inte en dålig grundkurs, bara det att den ofta känns som ett klipp-och-klistra-jobb som ger få nya infallsvinklar, lite som om man bett en dator köra en korrelation mellan filosofi och artificiell intelligens och…

…vänta lite här nu. Nu vill jag inte väga in alltför mycket i det smått förprogrammerade marknadsföringsknepet att döpa den här boken till Äkta människor robotar, komplett med författaren mejkad till hubot, men om jag skulle utsätta den här boken för ett Turingtest, skulle den klara det? Vi har ju hört om robotböcker, är detta månne en sådan? En smart algoritm som drar ihop ett hundratal källor, sätter dem i rätt ordning och trycker på ”print”?

Mjae. Men det trista är att de gånger man mest märker av människan bakom texten är när hon, bakom ett tunt lager av pseudoobjektiva ordvändningar, tydligt tar ställning för eller mot någonting. Som när hon reducerar (fast även då citerar hon någon annan) diskussionen om automatisering av arbeten till

…”Nina Björk-linjen”, som menar att kapitalismen är roten till allt ont (…) [och] Rosling-linjen, som är positiv till teknikutvecklingen och menar att den kommer att bidra till att allt blir bättre.

Hon delar med praktiska etiketter upp både filosofiska riktningar och politiska ideologier i enkla, enhetliga block där inga gråzoner finns, raljerar över hur determinister och socialister resonerar som vore de förprogrammerade, skrattar lite överseende åt att motståndare mot artificiell intelligens i det militära pratar om ”mördarrobotar”, som om de levde i en Terminatorfilm, innan hon förlorar sig i en hypotes om att eftersom John Connor kunde dressera en Terminator till att inte döda kan man kanske tänka sig att en armé robotar insatt mot en till stora delar civil befolkning skulle lära sig att ”oskadliggöra” sina fiender utan att döda. Tänk så fint! Visst medger hon att

Till motståndarnas fördel kan man säga att de här frågorna förmodligen skulle väcka större uppmärksamhet om det vore så att alla länder hade drönare, och om det flög omkring drönare över Europa och USA och sköt när det passade.

men det är inte en tråd värd någon uppföljning, ens i en bok som har en tendens att upprepa sig.

Jag kanske är lite orättvis, men det är något i den här boken som skaver. Jag kommer inte ifrån känslan att Johanssons filosofi känns för automatiserad, för upphängd på att rättfärdiga åsikter genom att tillämpa teorin och etiketterna på verkligheten vare sig den vill eller inte, och för ointresserad av det där svårdefinierade livet, hur det än uppstått. Här finns intressanta resonemang, och en källförteckning som leder vidare på intressanta stigar, men… Alltså, att avhumanisera andra är trist, även om det görs på skämt, och människor har lika stor rätt som maskiner att vara lite fantasilösa. Så jag säger inte att den här boken är skriven av Skynets PR-algoritm. Jag säger bara att om den vore det skulle en av de främsta skillnaderna vara att den skulle komma till skott snabbare.