Recension

: Underjorden
Underjorden Malte Persson
2011
Albert Bonniers förlag
7/10

Blick på det blinda

Utgiven 2011
ISBN 9789100125646

Om författaren

Fotograf: Sara Mac Key

Malte Persson, född 1976, är författare, litteraturkritiker och översättare och bosatt i Stockholm. Han debuterade 2002 med romanen Livet på den här planeten, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. År 2004 kom diktsamlingen Apolloprojektet och 2007 Dikter. 2008 utgavs hans andra roman, Edelcrantz förbindelser som nominerades till Augustpriset. 2011 utkom han med Underjorden, åter en samling dikter, denna gång i sonettform. Han är också verksam som kritiker, främst i Expressen. 2012 har han tilldelats Karl Vennbergs pris, som årligen utdelas till en diktare av Samfundet De Nio.

Läs mer på Malte Perssons hemsida

Sök efter boken

Det tycks vara oundvikligt att prata om form när det kommer till Malte Perssons nya bok Underjorden. I recensioner pratas det om form. I intervjuer pratar Malte Persson också mest om form. Mer bestämt om sonetten, som är det versmått han använder för sin poesi i den här boken.

När jag pratar med mina vänner om Malte Perssons nya diktsamling handlar samtalet också mer om sonetterna och hur de kan läsas, än om själva innehållet i dem. Vi pratar om hur svårt det är, att det är en sån sökt form, att man lätt hakar upp sig och måste läsa om. Sen blir det inte mycket mer. Inget om tunnelbanan, sången eller underjorden. Det är lite som att ryktet om sonetten slår knut på sig själv, som att idén om hur svår den är ställer sig i vägen för meningen.

Nu verkar det förstås delvis vara Malte Perssons avsikt att lyfta fram ett klassiskt versmått och göra det modernt igen. Och jag gillar tanken: den traditionella formen som möter en extremt samtida, urban miljö. Men sonettdiskussionerna i färskt minne, kan jag inte låta bli att undra över vem läsaren blir, och vad som ska bli sagt, bortom formen?

Om man intresserar sig för det, kan man leta och hitta såväl litterära referenser och lån som faktiska poeter, som figurerar i Malte Perssons texter. På det sättet är Underjorden en litteraturvetarnas text. Men för den som inte bryr sig i sånt finns även annat att hämta här.

Följ livet i det inre av planeten,
där tågen går på regelbundna tider;
ty nedsipprad från yttervärldens strider
når där den flytande personligheten

Underjorden blir för mig först och främst en diktsamling som förtydligar vad tunnelbanan är för Stockholmarna. Den ger en blick på det blinda – det vi suttit och tänkt men glömt. Eller det vi känt men ännu inte lyckats formulera under timmar och åter timmar på tågsätena:

Och någon snäser av sitt barn som har
ställt allt för svåra frågor och som tjatar –
och en som tiger hatar dem som pratar,
och en som tigger dem som inget ger.

Och barnet slutar vänta på ett svar.
Och en som pratar ser med ljumt förakt
på dem som tiger och som inget sagt,
likt en som inget ger ser dem som ber.

Trots den påstått svåra formen upplever jag inte att det är en ”svår” poesi Malte Persson skriver i Underjorden. Det som döljer sig bakom rimflätor och sökt rytm är förhållandevis enkla bilder, ibland enkla på gränsen till banala. Rimmen och de hårt bundna raderna gör ofta att texten får en på samma gång lekfull och högtravande ton. Men Malte Persson rör sig i underjorden med självklar blick. Den sortens blick som, rätt använd, kan skapa just det sidoljus på verkligheten jag förväntar mig av poesin. Och som något av en tunnelbanenörd med lantisens smått romantiserade syn på Stockholms tunnelbana i behåll, tänker jag att det inte är nödvändigt att kräva mer av en diktsamling än såhär. Underjorden frammanar inga stora känslor, utan lever på sina bilder, sin skärpa och gedigna språkliga teknikalitet.

Att tunnelbanan i någon mening är en mellanvärld, ”där vi varken är hemma eller på jobbet”, som Malte Persson säger i en tv-intervju, går också lätt att tänka sig. När han däremot drar paralleller till Hades och helvete(vilket han gör i större delen av boken), talar han emot både det kollektiva resandets verklighet och sin egen dikt, som i mångt och mycket präglas av liv, snarare än död.

Ett kompisgäng. Ett äldre par. En mamma.
En som bär bandyklubba och en bag.
En tjej som talar högt om helgens ragg.
Ett telefonsamtal: ”Snart är jag hemma!”

Allt det som påminner oss ensamma
om sammanhang vi aldrig ingått i;
att världen, dumt glad, är en symfoni,
vari vår egen klagan saknar stämma.

Må vara att vi stiger ner i mörker, att det delvis är en underjord vi färdas i, men där slutar också likheterna.Tunnelbanan är ett nav och en väv av människor och sammanhang, precis som i dikten. Vårt privatliv flyttas också bit för bit ut i den offentlighet kollektivt resande innebär. Ju större plats transporten tar, desto mer liv kommer vi att leva på tunnelbanan(och för all del- på bussar och pendeltåg). Därför förtjänar den också en egen plats i litteraturen.

Anna Carlén

Publicerad: 2011-05-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-30 17:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4124

3 kommentarer

Jag håller med dig om att sonetter kan vara något styltiga i sin form, men tycker samtidigt att det är det som är den stora behållningen med Underjorden. Persson lyckas genom versmåttet också fånga den taktfasta rytmen i tågens komma och gå, och utan något ramverk hade innehållet blivit intetsägande.

Gällande Hades och tunnelbanan tycker jag absolut man kan se likheter, men jag tror inte det är Perssons mening att vi ska föra över vår tolkning till en realitet, utan snarare se hela tunnelbanesystemet som en allegori över livet. Där finns himmel, människor och helvete.

Känslor: jodå. Vissa rader är så knivskarpt formulerade att jag häpnade. En sann ordkonstnär!

Jenny Hansson, gymnasielärare Oregistrerad 2011-05-10 20:34
 

Tack för intressanta åsikter!

Absolut. Underjorden skulle inte fungera utan sin form, det har du rätt i. Det jag ville framhålla är ju mest att man gärna fastnar i samtal om just formen när man pratar om Underjorden, vilket jag tycker är lite synd.

Och ja, kanske ska man inte föra över tolkningen på verkligheten, men om tunnelbanan ska ses som en allegori över livet som innehåller allt det du skriver blir Hades en ännu mindre övertygande bild, i alla fall för mig.

Anna Carlén Redaktionen 2011-05-10 20:56
 

[...] “Det tycks vara oundvikligt att prata om form när det kommer till Malte Perssons nya bok Underjorden. I recensioner pratas det om form. I intervjuer pratar Malte Persson också mest om form. Mer bestämt om sonetten, som är det versmått han använder för sin poesi i den här boken. När jag pratar med mina vänner…”Läs mer” [...]

Årets bästa poesi | dagensbok.com Oregistrerad 2011-12-31 10:01
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?