Måste man ha läst Flaubert, Dante, Rilke, Camus, veta vilka Zenos, Phalaris, Caravaggio, Baglione , Halley , Abélard, Héloise, Orfeus, Eurydike och Coyolxnuhqui är för att förstå Malte Perssons dikter? Måste man ha den blå snille och smakboken bredvid sig för att slå upp ord som; montgolfier, spinalspinett, trotyl, cetylkolin, armagnac och differentialkalkyl? Måste man förstå både franska och tyska?

Det är så mycket smuts och skräp här runtomkring, inga rum är bra nog att läsa den här diktsamlingen i. Helst skulle man vilja sitta i ett ljust rum med stora fönster och trägolv, inga möbler, inga mattor, tavlor, pryttlar eller mojänger. Helst även så lite ljud som möjligt. Helst inga alls. Det måste vara ett tillåtande, men ändå begränsande rum. En fåtölj och en lampa och kanske en fotpall, inget mer bör finnas till hands.(Möjligtvis en ordbok då – eller två, tre)

Det här är hög poesi, eller poesi på hög nivå. Det är svårt, men kul – och tro det eller ej ganska så, och ibland riktigt ordentligt avspänt skrivet. Diktsamlingen handlar om tanken om tanken och om iakttagandet av iakttagandet. Den handlar om konsten, språket och tiden.

Persson kan verka lite besserwisseraktig, stel och ålderdomligt intellektuell, med utrop som; Ack och meningsbyggnader som hämtade ifrån förra sekelskiftet, och därtill grekiskt dignande titlar. Det låter inte så kul va? Men vänta, det finns visst en del Pripps blå, Estrella, jourbutiker, gatukök, smutstvätt, science fiction, leksaksspadar, marsvin, blandsaft och kondomer. Det finns visst en hejdlöst rolig fylledikt som heter ABC, till på köpet. Det finns också några dikter med mer vardaglig ton i sig. De är ömsintare än de andra, lite skörare – och omedelbart bra.

På det hela taget är det en konstig, men originell diktsamling. Den är både djupt torr och absurt rolig. Det är en självironiserande Persson som alltid lyckas hålla sig på gränsen mellan filosofisk överspändhet och plattfallshumor. Det blir aldrig för roligt och det blir aldrig för överspänt. Det är imponerande. Kanske blir man klokare efter att ha slagit upp alla dessa svåra ord i sin blå bok, men det är ändå bara en smarthetschimär så man kan lika gärna låta bli. För egentligen är Perssons "Dikter" inte så fruktansvärt smarta som man först kan tro, även om de, inte att förneka, kräver sin läsare. Perssons "Dikter" är emellertid ungefär som att dricka ur kristallglas, ett tjusigt torrt vin – och bli lite för glad.