Har du nån gång sett ett lejon i bur? Har du sett hur det går fram och tillbaka längs gallret, fram och tillbaka…

Det här är första gången jag på allvar läser Rainer Maria Rilke. Den modernistiske poeten har varit död i 95 år. Men trots att många av hans dikter är ännu äldre är språket friskt. Det är uppmanande och får mig att sitta rak i ryggen och läsa spänt uppmärksamt.
En av Rilkes mest berömda dikter handlar om en panter på djurparken i Paris.

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Stäbe, Stäbe, Stäbe. Stänger, stänger, stänger. Hur länge kan en levande varelse vandra fram och tillbaka längs med inlåsande gallerstänger innan dessa stänger inte längre är synliga för ögat och ändå det enda som ögat registrerar?

Rilke lär ha sagt att ”poesi är inte, som folk tror, enbart känslor (de kommer tids nog). Poesi är erfarenhet.” Han blev berömd för sina så kallade sakdikter, poesi kretsande kring faktiska ting såsom ett djur, en blomma eller en byggnad.

En period arbetade Rilke som assistent åt skulptören Auguste Rodin i Paris. Det sägs att Rodin lärde Rilke konsten att iaktta, att observera. Det var detta aktiva seende som Rilke omvandlade till poesi, under en fas av sitt skapande liv.

Rilke har tolkats till svenska förut. Men det är inget jag läst och kan jämföra med. Detta blir alltså en recension helt utifrån föreliggande volyms inre företräden.

Poeten Malte Persson står här för såväl urval som tolkning. Ett slags ”greatest hits” plus personliga favoriter har utgjort de vägledande kriterierna, förklarar han i ett efterord. Sakdikterna, där Pantern är en, får gott om plats. Men även några exempel från andra skaparfaser finns med.

Ett 60-tal kortare dikter presenteras, dels på originalspråket och dels i Malte Perssons tolkning på svenska. Ett utmärkt och generöst upplägg tycker jag, som läst tyska i fem år men alltför sällan använt mig av språket.

Dess gång längs gallret har gjort blickens glans
så trött, att inget ditin längre tränger.
Det tycks den som om tusen stänger fanns
och ingen värld alls bortom tusen stänger.

Vilda djur borde inte hållas inlåsta. Svenska och tyska är två närbesläktade språk. Det slår mig hur vissa meningar och vissa strofer kan direktöversättas med bibehållen rytm och nära nog ordföljd. Ett exempel: ”Der blinde Mann, der auf der Brücke steht” blir på svenska ”Den blinde mannen där på bron som står”. Men påtagliga skillnader föreligger också som kräver tolkning snarare än ren översättning – såklart. I Malte Persson har jag en god vägvisare in i Rilkes värld. För den som lärt sig lite tyska är det härligt att läsa originalet högt. Tyska är ett vackert språk, inte minst vad gäller che-ljud långt fram under tungan, låt ingen tvinga på dig en annan åsikt!

Modernistisk poesi är dock krävande, tycker jag. Det finns all anledning att försöka läsa och uppleva texten omedelbart och ohämmat det vill säga med vidöppet sinne. Håll dessutom alla kunskaper tillgängliga, för det är först då som Rilkes dikter kan ge något tillbaka. Gång på gång får jag googla eller leta i hyllorna: hur ser ängeln med soluret ut som pryder fasaden på katedralen i Chartres? Hur var det nu William Blake skaldade om tigern? Och finns det några kopplingar mellan formuleringarna i dikten Bollen och Lars Gustafssons lyriska skildringar i Tennisspelarna?