När jag läser Apolloprojektet får jag känslan att diktsamlingen är nedkastad i spiralblockets marginal under en föreläsning i fysik. Associationsrikedomen är överväldigande och det finns något studentikost lekfullt över Malte Perssons sätt att skriva sin poesi.

Nya former avskräcker inte här inte; det skiftar mellan dikter utformade som e-postmeddelanden över prosalyrik till klassiska ”dikter”. Han använder sig av illustrationer (som ur en fysikbok), matematiska formler och på ett ställe, som för att understryka det konstruerade i texten – en Word-punktlista.

Att använda rymdtemat är på sätt och vis en tacksam metod, det går så att säga att väva in rubbet i den poetiska gobelängen. Att sedan projicera det på ett äventyr som månfärderna är inte bara tacksamt, det är smart. Jag menar, är det inte den ultimata metaforen och den (i alla fall för oss som växte upp under rymdevarvets vagga – dit jag fortfarande räknar samtiden) självklara klangbotten för inte bara mänsklighetens utveckling, utan också individens.

Apolloprojektet var som bekant USA:s stora rymdsatsning. Akterseglade som man var av ryssarna (fram till 1965 hade de i princip varit först på allt i rymden), framtvingade det kalla krigets logik en av historiens största projekt, alla kategorier. Att resa till månen efter så begränsade erfarenheter var, milt uttryckt, våghalsigt. Men man rodde hem det hela som bekant, bortsett från några små fadäser.

Malte Persson lyckas på liknande vis i sitt eget Apolloprojekt. Här finns många passager som är alldeles lysande: ”Alla barn kidnappas vid en given tidpunkt i köpcentra. Plötsligt är de vuxna” är en rad helt i min smak där en vardagssituation ges poetisk svindel via några få ord. Ofta blir det som att bemöta vedertagna begrepp med ett barns naiva fantasi: ”Vem steg först i land i Disneyland?” eller ”I en annan Zodiak föddes jag i lemurens tecken”.

Jag gillar det. För mig handlar all bra poesi om att ett perspektiv som är otänkbart men samtidigt tänkt. Bäst blir det om det även är genomtänkt. Det sista kriteriet kan jag inte säga att Malte Persson alltid förmedlar, snarare ett slags smartness-poesi i rasande fart. Bärraketen skickar oss ut i en bottenlös rymd med kraft, det är bara styrraketerna som drar åt litet olika håll.