Recension

: Ögats historia
Ögats historia Georges Bataille
2006
Vertigo
6/10

Ett öga riktat mot människan

Utgiven 2006
ISBN 9185000043
Sidor 100
Orginaltitel L´Histoire de l´ÂŒil
Översättare Peter Johansson
Först utgiven 1940

Om författaren

Georges Bataille föddes i Frankrike 1897 och började i yngre tjugoårsåldern studera till präst inom katolska kyrkan. Dock tappade han tron 1922 och inledde en dekadent, bordellbesökande och alkoholkonsumerande livsföring i Paris. På meritlistan finns bland annat ”Madame Edwarda” (1937) och Les larmes d'Éros (1961). Bataille skrev även under pseudonymerna Lord Auch och Pierre Angélique.

Sök efter boken

Ögats historia är en obscen bok. Det är Frankrike och det är tjugotal och den sextonårige berättarrösten träffar jämngamla Simone, som på första sidan konstaterar att tallrikar är till för att sätta sig i. Varpå hon sätter sig i kattens mjölk naken, varpå hela det sexuella drar igång och varpå ribban för boken sätts. Varpå resterande 99 sidor kommer: ett slags galleri över ordentligt förvridet sex, löst sammanhållet av en knappt skildrad handling. De ligger med varandra efter att ha sett hästar få bukarna uppfläkta under en tjurfäktning. De ligger med varandra bredvid sin döda väns kropp. De ligger med varandra i leran utanför en svinstia. Simone krossar ägg mellan skinkorna. Till exempel. Ständigt ackompanjerat av mängder av kroppsvätskor.

Förstås är detta inte vad man vanligen kallar "erotik" i litteraturen (det är förresten en modig underdrift av Vertigo att kalla bokens ifråga serie för "erotiska klassiker"), ordet har helt enkelt en för stor klang av mysighet. Och än mindre har detta något att göra med mekanisk Hollywoodporr. Ögats historia är psyket och ångesten och verket av en man som studerade till präst men tappade tron. Det är viljan att besvärja något oöverskådligt och det är försöket att bearbeta något jävligt otäckt genom att stångas riktigt hårt med det. Att Simone och berättaren i princip har 0.001 personlighetsdrag utanför sexualiteten känns egentligen naturligt när man tänker på det: de är bara verktyg, marionettdockor att uttrycka vad författaren måste få ur sig. Nästan mer levande än skyltdockorna till huvudpersoner är till exempel symbolerna i bokens egen groteska runda treenighet, ögat, ägget och testikeln. Bataille befann sig under tjugotalet i ett mentalt krisartat tillstånd för vilket han sökte hjälp, och skrivandet av boken lär har varit en del i den terapeutiska processen. Låt oss säga att det kan tänkas.

I det självbiografiska kapitlet "Hågkomster" berättar författaren om hur olika verkliga minnen kan kopplas till bokens innehåll. Dessa minnen når honom inte längre, skriver han avslutningsvis, han har helt enkelt trubbats av inför dem, och "endast deformerade och oigenkännliga kan de åter få liv; de har då under loppet av deformeringen fått en obscen innebörd". Precis som sådana minnen kan boken få stanna hos läsaren. För någon egentlig historia har varken ögat eller något annat i Ögats historia alls, men som ett beskt adrenalin att spara i något latent utrymme kunde boken fungera. Ja, så ska den kanske verka, som lösryckta minnen som plötsligt bara kommer över en. Att man, på tisdageftermiddagen stående halvt nedsövd i grottekvarnen, skulle drabbas av scenen där en ögonglob möter berättarens blick från Simones inre. Innerst inne hoppas jag verkligen att det är så.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 13:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2086

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?