Det har gått snart två veckor sedan jag läste ut Solenoid, och det finns bitar av den jag inte är helt säker på om jag faktiskt läste eller om jag bara drömde dem efter att ha läst boken. Å andra sidan minns jag (tror jag mig minnas) att det kändes likadant under de tre veckor jag läste boken också. Cărtărescus prosa gör sådant med en, det är sen gammalt. Men vilken hemsk, vacker, galen dröm det var i så fall.

Ändå börjar han ju från en så enkel grundidé. Tänk om berättaren (som aldrig nämns vid namn men delar mycket med den faktiske Cărtărescu) fegade ur efter sin första misslyckade poesiuppläsning, aldrig blev känd författare med abonnemang på Ladbrokes Nobellista, utan fick nöja sig med ett jobb som högstadielärare på en nedgången skola på andra sidan Bukarest, där den enda friheten är varje dags långa spårvagnsresa och kvällarnas dagboksskrivande? Och tänk om en grupp av Tesla-kultister hade monterat gigantiska magnetspolar (där är titeln) under väl valda byggnader runtom i Bukarest som kunde upphäva naturlagarna just där? Och tänk om det i 80-talets Bukarest grodde en proteströrelse, inte mot något så alldagligt som Ceaușescus diktatur, utan mot själva döden? Människor som marscherar utanför krematorier med plakat: Ner med åldrandet! Ner med sjukdomar! Ner med denna orättvisa fångenskap i rumsligt och tidsmässigt avgränsade köttmaskiner som ingen frågade om vi ville bo i! Demokratisera existensen!

…Det är kanske ingen helt enkel grundidé, ändå. Men Cărtărescu får det ju att verka så enkelt när han bygger ihop sin fyrdimensionella tesserakt till roman som får Thomas Pynchon att verka linjär. Han väver ihop hyperrealistiska skildringar av 80-talets Bukarest som får mig att vilja se Simon Stålenhag illustrera detta med febriga minnen från 60-talets TBC-sjukhus, med ren science fiction, med surrealistiska utflykter rakt ut i universum eller in i det mikroskopiska, väver in biografier om författare, matematiker och esoteriker som passar i historien, kallar in Kafka och Tarkovskij och Mann och Voynich tills man slutar försöka bena ut alltihop och bara åker med på resan. Det är inte en bok man sträck- eller slöläser, inte bara för att den väger ett kilo, den passar bättre för koncentrerade djupdykningar där man kommer upp kippande efter andan, med tinnitus och halvblind. Som att se Jackson Pollocks faktiska penseldans i luften och inte bara den nedstänkta duken efteråt. Cărtărescu har sån fantasi, såna idéer, att han utifrån ett skrivbord i Bukarest kan ta allt från ett litet barns försök att minnas om han faktiskt hade en tvillingbror som spädbarn till att minskas ner till ett kvalster och försöka övertyga de andra kvalstren att guden vars ansikte de bor på vill dem väl, och få det att hänga ihop som en fullt logisk berättelse, en där varje sidvändning kan ta en någon annanstans. Jag avundas inte Inger Johansson som översatt detta, men herregud vilket jobb hon gjort.

Varför lever vi? För att bli slitna i stycken och levande begravda och dränkta som kattungar och flådda som får? För att liemannen ska komma och fälla oss till marken som säden? Nej, skrik, gott folk, skrik tills strupen sprängs! Skrik av alla krafter, skrik som svinen vid slakten, skrik ut er plåga och fasa! Skrik så att ni hörs!

Och han får allt att leva. Det är det kanske märkligaste. Det här hade så lätt kunna bli en litterär övning, en tom metafor, men det blir det aldrig. Från Bukarests bakgator till hopplösa klassrum där barn får skolnummer intatuerade för all framtid till Lovecraftska monstrositeter dolda under övergivna fabriker till sängar där älskande par bokstavligen kan bryta mot gravitationen är historien grundad i så mycket kärlek och vrede och rädsla (tio sidor där han bara skriver hjälp! hjälp! hjälp! hjälp!) och humor att den tar andan ur mig i takt med att spolen vecklar ut sig och magnetfältet lyfter mig från marken.