Recension

: Orbitór
Orbitór Mircea Cărtărescu
2008
Bonniers
10/10

Vad är Orbitór?

Utgiven 2008
ISBN 9789100102487
Sidor 392+487+528
Översättare Inger Johansson

Om författaren

Mircea Cărtărescu, född 1956 i Bukarest, där han också bor, är en av sitt lands ledande poeter och romanförfattare. 2002 presenterades han för svenska läsare i Panache-serien med romanen Nostalgia. Första gången denna roman utkom i Rumänien (1989) var texten kraftigt censurerad och titeln en annan. Först efter diktaturens fall kunde Cărtărescu publicera Nostalgia i dess helhet; då hade den redan börjat nå internationell ryktbarhet. Han fyllde nyligen 50 och i samband med födelsedagen hyllades han som landets främsta nutida författare i den ansedda rumänska tidningen Romania Libera.

Sök efter boken

Det påstår sig vara Mircea Cărtărescus självbiografi. Han föddes 1956, samma år som sovjetiska tanks rullade in i Ungern, växte upp i Ceaușescus Rumänien med allt vad det innebär, där han beslutar sig för att börja skriva Mircea Cărtărescus självbiografi där han föds 1956, samma år som…

Det är tre volymer, med undertitlarna Vänster vinge, Kroppen, Höger vinge. Hela romanen, för det är en roman, formar sig som en gigantisk fjäril som bara kan flyga genom att flaxa med vingarna: den vänstra i det förflutna, som varken kan förändras eller kontrolleras (kunde man tro), den högra i framtiden som är okänd (kunde man tro), och däremellan en tunn, prosaisk kropp av Nu som ingen ser eftersom de är upptagna av att titta på de färgglada vingarna. Fjärilen, livet, författandet är en trestegsraket, som återkommer gång på gång både i texten och strax under ytan: larv, puppa, flykt. Familj, barndom, vuxen. Ät, smält, skriv.

Det är ofta en enkel, rak, realistisk berättelse. Det är ofta varken enkelt, rakt, eller ens avlägset realistiskt. Gränsen däremellan är aldrig enkel. Man får inte släppa Cărtărescu med blicken en sekund, när som helst kan ett av barnen som leker bland betongen i Bukarest breda ut sina vingar och försvinna in i sin mors hjärnvindlingar. Bokstavligen.

Det är kaosteori; fjärilen igen, som flaxar med sina vingar och skapar en orkan. Varje liten detalj i livet (ditt eget, de runt dig, de som kom före dig) skapar vem man är och vart man är på väg.

Det är rumänska för ”bländande”, ”strålande”, ”lysande”, fantastiskt”. Som något som genomlyser, som något som hindrar en att se, som något som ger strålskador och skapar mutationer i generationer framöver, som en hyllning till sig självt.

Det är en paradox, livet i en diktatur där alla kan vara en informant: allt måste hållas hemligt, men allt är transparent. När berättaren ser något ser han allt: det förflutna, vartenda steg som tog någon hit, de där stora komplexa, ömtåliga vingarna av Förflutet och Framtid som flaxar runt deras kroppar. Berättaren har facettögon. Varje person, varje föremål, oavsett hur vardagligt (hissknappar!) kan vara en startpunkt för att utforska världen. Han kan zooma in i oändlighet, men precis som de mandelbrotmängder som pryder Kroppen innehåller varje berättelse sig själv inom sig själv. Det är fyrdimensionellt berättande som skulle ge Pynchon svindel.

Det är lösgjort från tiden.

Det är en värld där magiskt tänkande fungerar, eller åtminstone existerar, vilket i en roman nog är samma sak. Den första romanen utspelar sig delvis i detvarengång, sagor och myter om vandrande familjer, som alla historier från centraleuropa blir förr eller senare; den andra i Mirceas barndom, där livet är så fullt med fasor och under att det är meningslöst att dra en gräns mellan verklighet och fantasi; och den tredje slänger oss rakt in i den så kallade revolutionen 1989, med svält och burop och tanks på gatorna och sagor om frihet, vad nu det betyder.

Det är inte sällan psykedelisk body horror som skulle få David Cronenberg att gråta blod. (OK, han är David Cronenberg, han gråter inget annat.) Andra gånger dyker den in i science fiction. Det finns en hel sidohandling i det tidiga 1900-talets New Orleans – det behövs jazz i sådana här historier. Och den som påstår att det, trots bristen på datorer, finns något cyberpunkigt över alltihop, ett upplösande av idén att en människa blott är det som ryms innanför skallbenet, skulle inte ha svårt att övertyga mig. Vi är samtidigt kött och information; hur kan vi vara annat i en värld där hela länders, hela folks öden kan ändras och omformas av idéer?

Det är både likt och fullständigt olikt Min kamp; båda är historien om sitt eget skapande, självbiografi som ett sätt att förstå världen; men där Knausgård börjar hos Descartes och sedan drar upp sina ergon ett efter ett startar Cărtărescu i andra ändan, sänker ned sig själv, utplånar sig själv, upplöser sig i sina beståndsdelar för att bygga sig.

Det är en ”omöjlig bok, en oläslig bok” som jag inte kan sluta läsa.

Det är historien om en ung man som tittar ut genom ett fönster i ett betonghus i Bukarest.

Det är KUL. Slitsamt. Men kul.

Och jag kommer till sista sidan efter 1400 sidor och Cărtărescu talar direkt till sin läsare, som kanske är han själv, och säger kommer du ihåg det här, jag nämnde det i första stycket i första boken, det var det här jag menade hela tiden, och jag plockar ner första delen igen och den lyser rakt igenom hela alltet. Och jag börjar läsa igen.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2011-11-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-29 16:16

Kategori: Recension | Recension: #4442

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?