Recension

: Levanten Österlandet
Levanten Österlandet Mircea Cărtărescu
2015
Albert Bonniers förlag
8/10

Upp, upp och iväg

Utgiven 2015
ISBN 9789100140809
Sidor 249
Orginaltitel Levantul
Översättare Inger Johansson
Först utgiven 1990
Illustratör Fredrik Tjernström

Om författaren

Mircea Cărtărescu, född 1956 i Bukarest, där han också bor, är en av sitt lands ledande poeter och romanförfattare. 2002 presenterades han för svenska läsare i Panache-serien med romanen Nostalgia. Första gången denna roman utkom i Rumänien (1989) var texten kraftigt censurerad och titeln en annan. Först efter diktaturens fall kunde Cărtărescu publicera Nostalgia i dess helhet; då hade den redan börjat nå internationell ryktbarhet. Han fyllde nyligen 50 och i samband med födelsedagen hyllades han som landets främsta nutida författare i den ansedda rumänska tidningen Romania Libera.

Sök efter boken

1800-tal. Det osmanska riket har dominerat sydöstra Europa i sekler, men i skuggan av det grekiska frihetskriget börjar även alla andra få idéer: Kasta ut turkarna, plocka bort de lokala medlöparna som suttit som bojarer i turkarnas tjänst, och återupprätta den sanna rumänska/serbiska/kroatiska/bulgariska/etc nationen som… OK, aldrig egentligen existerat, men ändå. Om vi börjar i den här ändan: Ett stort nationalistiskt och äventyrligt epos om frihetskampen, så har vi något att bygga på. Det funkade ju för romarna och grekerna och alla de där, eller hur?

Jag vill säga att jag läst Mircea Cărtărescus Levanten – Österlandet, men det har jag ju egentligen inte. Levanten är en episk dikt i 12 sånger som Cărtărescu ursprungligen skrev 1988, mitt i det värsta diktatormörkret året innan muren föll, och som enligt uppgift är så full med ordlekar, rim och språkliga tidsresor att den uppnår det där förhatliga ordet ”oöversättlig”. Det jag har läst är i stället en översättning av en prosaversion som Cărtărescu själv redigerade fram häromåret. Uppenbarligen tycker han att den fortfarande är aktuell, så här 25 år efter Ceaușescus fall. Se på fan.

Dikt eller prosa så är det en hisnande resa han tar oss med på. Det som börjar som ett högstämt epos om den ensamme frihetshjälten Manoíl, på väg hem genom den grekiska övärlden mot det fjärran Bukarest som en omvänd Odysseus, urartar snart i en explosion av stilar och influenser, allteftersom han samlar på sig medkämpar (pirater, zigenarhövdingar, uppfinnare, mystiker), och tar sig hemåt över Balkan. Antikens myter blandas med tekniska mirakel (luftskepp, hörni, luftskepp!), ideologiska debatter som inte vet vilket sekel de hör hemma i, arabiska sagor och bibliska berättelser, saker som hänt för tusentals år sedan och saker som kommer att hända 150 år senare, tills även författaren själv dras in i historien och måste försöka förklara för sina stackars romanfigurer vad de håller på med. Så prosa det är brister de ändå stup i kvarten ut i sånger, deklamerar dikter, lyssnar på mystiska orakel… både Baron von Münchhausen- och Thomas Pynchon-fansen i mig fnittrar förtjust åt galenskaperna när stackars Mircea och hans figurer tar sig från Troja till dagens Bukarest via diverse förvecklingar.

– Gott, då säger vi att vi rövar bort vampyrvojevoden. Och sen?
– Sen slår vi ihjäl honom. Det blir hämnden för vårt folks lidanden.
– Och sen? fortsätter Zoe obönhörligt och driver tanken vidare.
– Sen infinner sig av sig självt en guldålder. Rumänerna skakar av sig tyranniets ok och får fullt av bröder i sitt land. Nationen består, men det som är främmande försvinner. Vår goda genius ovan molnen skänker människorna kroppskraft och doft av nybakat bröd, frihandeln blomstrar, skolor öppnas och kyrkor byggs med målade helgon i taket. Åh, det blir ett paradis!

Givetvis är det till stor del en allegori över Ceaușescus Rumänien. Se bara på utdraget nedan. Även utan de många klippen till unge Mircea som sitter där i sin iskalla lägenhet i Prag och knattrar förbjudna verser på sin skrivmaskin finns det nog med passningar i dikten till furstar vars seger över en diktator ger dem rätt att bli ännu värre själva. Levanten kom heller inte ut förrän efter att Ceaușescu och hans fru stiftat närmare bekantskap med en exekutionspluton och de nya styrande börjat kalla sig demokrater. Men då så, då är ju historien avslutad, eller? Muren föll ju, friheten är ju outmanad nu. Varför gör sig Cărtărescu och Johansson besväret att göra boken tillgänglig igen 2015? Man kunde nästan tro att Cărtărescu redan på 80-talet visste att den hade mer att säga, att historier upprepar sig. Jag menar, varför gör titeln anspråk inte bara på de karpatiska bergen utan på hela östra Medelhavet, där skepp i tusentals år blandat människor och idéer från tre kontinenter? Varför bygger den nationalistiske frihetshjälten Manoíl idén om nationalstaten Rumänien med hjälp av daker, romare, turkar, fransmän, romer, greker, rationalister, mystiker, banditer, diktare, ja rentav kvinnor? Hur kan han bland allt sitt skämtande och skaldande helt ha missat att både då och nu (vare sig vi pratar frihetskrig, stalinism eller eller vad det nu är vi har nuförtiden) finns ju räddningen i nationell renhet, murar mot främmande tankar, och handlingskraftiga män som vet bäst?

Tja, säg det. Ett fullständigt mysterium.

Säkert är i alla fall att förlaget förtjänar en applåd för den här utgåvan; Fredrik Tjernströms illustrationer går en perfekt balansgång mellan klassiska kopparstick och äventyrsserier, och Inger Johanssons översättning är ett paradnummer, som leker hej vilt och tänjer gränserna för språket på ett sätt som bara det är värt inträdet. Det är en bok som överraskar med varje sidvändning, och som förhoppningsvis kommer att läsas länge än.

Björn Waller

Publicerad: 2016-01-13 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-11 18:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6419

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?