Kungens kurva finns inte längre. Det är nu många år sedan köpcentret blomstrade. Saki och Grävaren tar sin tillflykt hit, jagad av väldiga hundar. Doggarna. Det sägs att trapporna en gång rörde på sig. På väggarna hänger bilder av de leende forntidsmänniskorna. På övervåningen klampande steg, visst är det? Eller var det bara vinden? Svårt att veta om det som rör sig däruppe är gott eller ont. På deras sida. Eller ute efter att äta dem till middag.

Mutant: år noll är ett populärt svenskt rollspel, som kom i sin första version redan 1984 och sedan har uppdaterats och förändrats genom åren. Den version som inspirerat Anders Fagers novellsamling Kaknäs sista band och andra zonsagor, släpptes 2014 i Sverige och har även släppts i en amerikansk version. Spelet utspelar sig efter katastrofen, när mänskligheten utplånats av en dödlig sjukdom. Radioaktiv strålning har skapat mutanter och farliga områden, förbjudna zoner. Städer har raserats och ersatts av mindre samhällen.

I det stora Köphuset kan man byta varor i gammaldags handelsanda. Åtråvärt är mediciner och vapen. Men också förstås: mat. Utanför finns avhuggna huvuden spetsade på pålar. Fast det sägs att allt ska gå rätt till, om reglerna bara följs ska vi ha handel utan problem. Rasper och Zingo är inte så säkra på det. När Knarkar-Lena ögnar igenom deras tablettkartor kastar de oroade blickar över ryggen. Udo ser stark och farlig ut…

Fager målar upp en övertygande värld. För mig som aldrig tidigare kommit i kontakt med rollspelet ifråga går det snabbt att komma i stämning. De olika territorierna och karaktärerna som flyr därigenom, eller vaktar med dödsförakt. Jag stiftar bekantskap med starka härskare, av både kvinnligt och manligt kön, med muterade kaniner, samvetstyngda robotar, vargar med byxor och upprätt hållning, och andra underliga varelser. Det är roligt med mutanter! Hur de kan tänka och resonera, nästan som människor. Ändå färgas av djuret i sig. Som Jim Jax till exempel, som inte kan hålla sig ifrån sin chefs överväldigande doft. Svamp? Sex? Slappnar han av minsta lilla börjar han genast dregla och vifta på svansen. Denna balansgång mellan skräck och upphetsning är för övrigt något av Fagers signum. Jag vet inte hur han lyckas, men det händer minst en gång under läsningen att det pirrar till på ett sätt som jag inte förväntat mig av genren.

Mellan de olika berättelserna: en radioröst som försöker kartlägga läget. Med ”gott folk” och expertpaneler. En gammal hit från Per Gessle, för att upprätthålla sakernas tillstånd. Något tjatig i sina upprepningar (en rensning i språket hade bara varit till det bättre), men rösten skapar också en trovärdig bas. Även katastrofen måste förstås analyseras och diskuteras. Ring in och dela med dig av din åsikt!

Återkommande i dystopier är ofta känslan av att ”we brought this upon ourselves”. Men denna värld har snurrat så många varv sedan katastrofens utbrott, att känslan av skuld inte längre finns kvar. Snarare ett växande intresse för forntidsmänniskorna: deras teknologi, deras litteratur och värderingar. Uppgivenhet, förstås. Men också den lilla människans (om det nu är ett relevant ord i sammanhanget) kamp för överlevnad. Alla har sina olika mål och riktningar, förslag på hur allt ska lösas till det bästa. Fascinerande hur Fager använder sig av välbekanta miljöer, jag tror det är ännu roligare för någon som har stenhård koll på Stockholm (för ja, Sverige har i det här fallet begränsats till Stockholm) att läsa om nämnda ”Kungskurvan”, Blackebergarna och köpmännen från Kungsholmen.

Vad jag kan klaga på är bristande redigering, som trots allt drar ner helhetsintrycket något. Fager har då och då långa partier av återberättande, som får läsningen att stampa. Kastar mig ur närvarokänslan som byggs upp så övertygande stundtals. Tempusskiftena förstår jag inte heller. Är det slarv, eller finns det en mening med dem? Det är i replikerna och det korthuggna Fager är som bäst. Korr kunde också varit bättre. Och typsnittet undrar jag över, varför har man valt det? Det ser billigt ut. De nya orden Fager inför är oftast guld; skapar en känsla av jargong som hör en annan tid till. Däremot stör de alltför många populärkulturella referenserna, någon borde gått fram med slägga över de älsklingarna.

Karaktärerna är så många att jag har svårt att hålla koll på alla, och eventuellt behöver jag läsa boken igen. Eller kanske spela spelet? Är detta framtiden, kan man fundera vidare över; för bokbranschen? Här har vi ju merchandisen redan klar. En marknadsföring som riktar sig åt båda hållen, gynnar varandra. Och samtidigt är det ett roligt samarbete, cynismen är knappast i paritet med Lagercrantz Larssonsprojekt. Och jävligt mycket intressantare.

Rekommenderar hur som helst denna originella lilla novellsamling, för den som gillar dystopiska utflykter och är trött på diskbänksgrå samtidsskildringar. Jag har roligt, blir upphetsad, blir rädd, fascinerad och imponerad. Vad mer kan man begära?