Gästrecension

: Bläckfisken och den japanske sjömannen
Bläckfisken och den japanske sjömannen: En romantisk skröna från 1920-talets Lund Anders Fager
2022
Eloso
7/10

På mörka äventyr i 1920-talets Lund

Utgiven 2022
ISBN 9789198735352
Sidor 191

Om författaren

Anders Fager
Foto: Kalle Assbring

Anders Fager, född 1964, bor i Stockholm. Han debuterade som författare 2009 med novellsamlingen Svenska kulter och 2011 kom Samlade svenska kulter. 2012 gavs Jag såg henne idag i receptionen ut och 2014 släpptes En man av stil och smak. 2020 nominerades han för Augustpriset i barn-och ungdomsklassen för den grafiska boken Kråkorna, som han skrivit tillsammans med illustratören Peter Bergting.

Gästinformation

Lina Arvidsson är född 1981 och bor i Malmö. Hon är verksam som författare och skrivpedagog. 2012 debuterade hon med boken som även blivit film. Hon har även skrivit erotik under namnet Ariel Held. Hennes senaste bok är diktsamlingen Vänligen bygg inga berg om att jobba i kassan på Ica. Lina har tidigare varit ordinarie skribent på dagensbok och återkommer numera ibland som gästrecensent.

Sök efter boken

Bläckfisken och den japanske sjömannen inleds med en berättelse om Amanda Jönsson som ska vara barnvakt åt sin dotters unge. Ungen skriker hela tiden och dottern behöver lite avlastning. Men märkliga saker sker. Det oavlåtliga förhatliga skriket förflyttar sig, från ungen till Amanda, och sedan vidare från människa till människa. En slags galenskap som lamslår staden under en kväll. För att sedan försvinna, vips borta från allas minnen. Utöver att kyrkan behöver ses över, då. Den har blivit besudlad, hur nämns inte mer än mellan raderna, av ”de skrikande” som nu inte minns vad de gjort.

Vi befinner oss i Lund, på 1920-talet. Det märks via tilltalet, ord som ”förnicklade”, ”luder” och uttryck som att ”hennes nerver höll på att gå sönder”, och att studenter befinner sig på idrottsplanen för att ”öva kastmoment”. Det märks också i miljöbeskrivningarna, ”automobiler” susar förbi, att män benämns som sina efternamn som vore de alla konstaplar från en svunnen pilsnerfilm, och inte minst i replikerna; ”Min herre ville ställa några frågor?”

Frågorna ställs i den mystiska lilla lokalen på Klostergatan, dit de flesta karaktärer som dyker upp här förr eller senare hamnar. Den som frågar är dold i skuggorna, kanske kvinna, ibland man, och frågan som återkommer är: ”vad är det vidrigaste du gjort?” Svaren varierar, liksom ärligheten. Redan i andra berättelsen vill jag motsäga att detta skulle röra sig om en skröna från 20-talets Lund, som underrubriken påstår (”romantisk” förstår jag inte alls som beskrivning), nej, detta är flera skrönor. Flera kortare och längre noveller, som dock läses bäst sammanhängande i längre svep, som man läser en roman. Först då lägger man märke till karaktärerna som återkommer, hur snyggt den här världen växer fram.

Bilden av Lund som byggs upp är en stad som liksom idag kretsar kring sitt frodigt blomstrande studentliv, men på klassiskt Anders Fager-manéer lurar det övernaturliga strax under ytan. Det är utdöda djur som skapas genom häxkonster, och om de matas kan man kanske få se en bit av evigheten. Det är en landsfogde som följer märkliga spår och tecken, vart ska det leda honom? Det är hypnotiserande kulor, klättrande tatueringar och uppoffringar som kroppsstympningar som köper dig hälsa eller lycka. Ibland fullt synliga tentakler. Ibland mer diffust krypande, som ”hon kände någonting i halsen”.

Jag tycker för det mesta att det är en fröjd att läsa Bläckfisken och den japanske sjömannen. Fager har utmanat sig mer språkligt än tidigare känns det som; det är en variation i gestaltningen som känns enormt uppfriskande. Särskilt fint kommer det fram i ”Tills havet slukar Skåne”, där vi får möta docent Zetterström som förlorat sin närmaste och i sorgen är redo att gå över de vildaste gränser för att nå mening igen. Dialoger mellan andra, icke namngivna studenter målar upp bilden av vem Zetterström egentligen är. Greppet ger också en förstärkt känsla av miljön, tiden, en känsla av studentlivet på 20-talet, hur det kunde te sig. Eller i ”Landsfiskal Krantz rapporterar”, där den nye landsfiskalen är rättrådig och analt korrekt i sina brev till sin uppdragsgivare. Han framstår som både skrämmande och skrattretande i sin ämbetsposition. Men under ytan anar läsaren, att det här kommer inte att gå bra… Eller i ”Sinnesvillor”, där doktor Ragnarsson bjuder in oss till att följa hans sista minuter i livet. Parallellt med att vi får en förvirrad redogörelse av hur det blev som det blev, där Fager bryter upp styckena så att de drar åt det poetiska, vilket både förstärker den tilltagande galenskapen, och ger en ny spännande ton i språket, får vi även följa den stackare som kommer in efteråt, när allt är förbi, och ska redogöra för detaljerna. Brotten i tid gör läsningen både spännande och ödesmättad. En njutning för läsaren som uppskattar språklig stimulans.

Sen finns det omständigheter som drar ner helhetsbetyget något. En av dem är sättningen, vad hände här? Det känns inte alls genomtänkt, utan rena Vilda Västern. Fagers stil är stundtals lite för översållad med korthuggna meningar vilket ger en något stolpig läsning, och detta förstärks av den udda styckesindelningen, som jag ibland ärligt talat inte förstår. Detta i kombination med den eftersläpande korrläsningen gör intrycket slarvigt och hackigt, och får mig att inse just hur viktig paketeringen är i processen att skapa en bok. Även den hårda pärmen och de stela tjocka sidorna innebär ett viss motstånd rent fysiskt i själva läsningen. En annan sak är de detaljer som ofrivilligt säger något annat. ”Sanningar” som upprepas av flera från varandra skilda karaktärer, och därmed lätt tolkas som författarens egna åsikter; som att Lund är en högmodig snobbstad som tror att den är något. Eller att kvinnor förr eller senare tycks kopplade till sex, oavsett ålder eller rang i samhället – det liksom bara blir så. Sex är överhuvudtaget något som återkommer på de märkligaste ställen. Till exempel när man ska hänga sig, då kan man tänka på risken att tömma tarmarna i dödsögonblicket, men tydligen också risken att skjuta en sats? Aldrig hört talas om.

Annat är det med de snygga detaljer och kopplingar som kommer fram om man googlar. Saker som bara nämns i förbigående, men om man tittar närmare på det skapar en slags mervärde under läsningen. Man får känna sig smart, jag säger inte mer än så, ni får upptäcka det själva.

Är det läskigt, då? Ibland. Främst obehagligt, skulle jag säga. Anders Fager är inte den som skriver fram krypande skräck som inte får en att kunna sova om nätterna. Men det är en upplevelse att befinna sig i detta lundska studentliv med omnejd på 1920-talet. Och inte är det främst monstren som är läskiga. När det kommer till kritan lurar de oftast i bakgrunden. Nej, människorna, och deras manipulativa, psykopatiska, desperata tilltag, i en mörkare tid som ger utrymme för både rasbiologiska tankar, spanska sjukan, lobotomi, färska krigsminnen och begrepp som nymfomani och vanskapt. Lägg till det en allt stigande berusningsgrad, gissningsvis värre då än idag…

Eller? Därom tvista kanske de lärde.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2022-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2022-11-11 00:32

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #8904

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?