Vladimir Nabokov är ju framförallt känd för romanen Lolita, som väldigt många har åsikter om utan att ha läst den. När nu Modernista ger ut den i en ny svensk översättning passar man också på att ge ut Nabokovs fjärde roman, Ögat, som inte översatts till svenska tidigare. Den skrevs 1930 på ryska men gavs först ut 1965 i USA och då på engelska, som en följetong i tidskriften Playboy.

Ögat är en mycket kort roman, i den här utgåvan utgör själva romantexten blott 60 sidor, och för mig är det inte uppenbart vad som gör detta till en roman och inte en lång novell. Det spelar dock inte någon större roll hur man betecknar denna lilla historia, på ytan en bagatell, ett smakprov av svunna tider, men därunder ett skiftande av perspektiv och identitet långt före sin tid.

Efter en misslyckad kärlekshistoria, misslyckad såtillvida att kvinnans make uppdagar det hela, begår berättaren självmord men stannar ändå kvar i verkligheten, eller om det kanske är fantasin, som en betraktare av en löst sammanhållen grupp ryska emigranter i 1920-talets Berlin. Gruppen består bland annat av en bokhandlare, ett par systrar och så den märklige Smurnov, en man som gäckar såväl berättaren som det övriga sällskapet.

Jag tycker mycket om detta besök i ett högreståndssällskap i förskingringen, hur man konverserar med varandra – och med andarna, hur kristallglasen glänser och det talas om konserter och baler utan att det är något särskilt med det. En annan tid med andra liv, ett då som jag kan drömma mig bort till. Samtidigt är personerna ganska mycket av schabloner och typer och inte några man lär känna särskilt väl, men den distansen behövs också för det experiment Nabokov ägnar sig åt.

För vem är egentligen denne Smurnov och vilken är hans relation till de övriga och till berättaren? Det han själv och andra förtäljer om honom går inte ihop, det stämmer inte, och berättarens betraktande öga är kanske inte fullt så seende som han tror.

Det blir en labyrint och ett pussel, där berättaren alltmer överspänt jagar ledtrådar, men även om det finns en intensitet och en känsla av att något går lite för fort är det ändå ett dröjande i skeendet, liksom ett dröjande i språket. Små detaljer får ett extra eftertryck, oavsett om det rör sig om beskrivningar av miljöer eller tankar.

Aris Fioretos översättning ger precis rätt känsla av det förflutna och den miljö det rör sig om, bortsett från något enstaka tillfälle då jag undrar om han gått i en språklig fälla – eller om det kanske är jag som gör det, att det som jag uppfattar som ett fel i själva verket är en del av författarens ambivalens.

Nabokov var fjärilskännare, och han anspelar på fjärilar även i denna text, vilket ofta utnyttjas vid formgivning av hans böcker men här har Lars Sundh lyckats extremt väl och skapat ett av 2015 års vackraste bokomslag.