Recension

: Nostalgia
Nostalgia Mircea Cărtărescu
2002
Albert Bonniers förlag
9/10

Hemvill vill hem

Utgiven 2002
ISBN 9789100578763
Sidor 352
Översättare Inger Johansson

Om författaren

Mircea Cărtărescu, född 1956 i Bukarest, där han också bor, är en av sitt lands ledande poeter och romanförfattare. 2002 presenterades han för svenska läsare i Panache-serien med romanen Nostalgia. Första gången denna roman utkom i Rumänien (1989) var texten kraftigt censurerad och titeln en annan. Först efter diktaturens fall kunde Cărtărescu publicera Nostalgia i dess helhet; då hade den redan börjat nå internationell ryktbarhet. Han fyllde nyligen 50 och i samband med födelsedagen hyllades han som landets främsta nutida författare i den ansedda rumänska tidningen Romania Libera.

Sök efter boken

Den heter Nostalgia, inte Nostalgi. Det är inte fråga om att det var lite lagom bättre förr, det är ordets ursprungliga betydelse, grekiskans ”hemvändandets smärta”, ett nästan patologiskt tillstånd av saknad. Odysseus som kämpar sig mot Ithaka, Alexanders trupper som gör myteri vid Ganges och vänder hem, en kvinna som ligger i sin yngre älskares famn och tvingar sig själv att minnas vad som hände när hon var ung…

Inte för att den nödvändigtvis handlar just om hemvändande då, utom när den gör det. Det är minnet som står i centrum i de här fem löst sammanvävda historierna, barndoms- och ungdomsberättelser om omvälvande upplevelser som vänder uppochner på allt man trodde sig vara. Inte för inte dyker Prousts jävla madeleinekaka upp här och där, och det hjälper inte att jag skriver den här recensionen samtidigt som jag läser Knausgård och hans funderingar om skillnaden mellan vad som hände och vad han minns och vad han skriver i sin roman. Men Nostalgia går ju så långt bortom det, den är ett fysiskt verk, där minnen tar så konkret form att man kan gå vilse i dem, bygga ett hus av dem, eller använda dem för att borra i någons skalle. Exakt vems minnen och vems skalle är aldrig helt klart; när man väl borrat sig in där, ympat sin historia på någon annan som ett virus, då är man ju den personen.

…och nej, där är jag redan inne i det. Jag sitter och försöker förklara vad Nostalgia handlar om och fastnar i klichéer, analyser, behandlar den som något att lösa snarare än läsa. Grejen är ju det att Cărtărescus ”svår”-het, om vi nu ska kalla den det, är så bedräglig. Han börjar romanen med en enkel, burlesk historia om, som osar både kommunistiskt 70-tal och gammalt förkrigs-Europa, där en professionell rysk roulette-spelare kväll efter kväll lägger in fler och fler kulor i revolvern. Revolvern har bara så många kamrar, och förr eller senare ligger där sex kulor och överlevnadschansen är 0%. Det ligger i spelets natur. Men om han slutar, då spelar han ju inte längre, och vad finns det kvar då?

När det handlar om blod tiger man.

Att läsa Cărtărescu är ju, alla möjligheter till smart analys till trots, en fantastisk upplevelse. Som att gå på ett gungfly, ett kärr fullt med lyktgubbar man tror sig kunna känna igen; när som helst upptäcker man att man inte har en aning om var botten är, och när man började sjunka. Berättelserna får ett eget liv som berättaren inte kan kontrollera, karaktärerna går in i varandra, den enkla barndomsskildringen shanghaias av barnet den återskapar och blir till en surrealistisk saga där allt kan hända. Boken skrevs under Ceaușescu-tiden, och förblev också censurerad en bit in på 90-talet. Skriver man under de förhållandena är det väl svårt att inte fundera över författarens roll. I Nostalgia är berättaren alltid närvarande – han kanske tar ett steg tillbaka och låter rollfigurerna tro att de har fri vilja, men går de för långt åt sidan kan han kliva in och rätta upp dem, som den Gud han är. Detta är ju hans skapelse. Samtidigt förfasas han också över detta perversa i att författaren-kompositören-historieberättaren-skådespelaren-skaparen ÄR sitt verk, att inom det existerar inget annat än verket, att utan verket är han ingenting. Är det så vi går genom livet, med en föreställning om vilka vi är och vilka de andra är, och hur ofta tappar vi bort gränserna där?

Jag frågade vad det var han skrev och han svarade okonstlat men med en äcklad grimas: ”Litteratur. Jag är författare, fast jag önskar att jag inte vore det. (…) Nej, jag vill inte bli en stor författare, jag vill bli Allt.”

Men det här är ju ändå en komedi. Eller? Delar av den är definitivt det. Avsnittet om mannen som efter att ha sparat i åratal äntligen får råd att köpa en sketen rumänsk bil, och blir så fascinerad av signalhornet att han aldrig ens kör någonstans (vart skulle han köra?), bara sitter på gården i sin bil och tutar allt mer avancerade symfonier, till exempel, är fantastisk satir både på livet under förtryck och idén om konst som något högre. Å andra sidan. Fem flickor i tolvårsåldern leker en lek, den sista stora leken de leker innan de blir vuxna och magin slutar fungera: de ritar upp streck på marken, ett för varje decennium i sitt liv, och sedan går de en och en över strecken medan de andra ser på, ser hur den ena efter den andra åldras och dör före sin tid… bara sin egen död upplever de inte. Och inte frågar någon av dem ”Vad såg du när jag gick genom…?”

Sättet Cărtărescu väver ihop de fem berättelser som utgör romanen är så subtilt att det ofta knappt ens existerar; kvinnan som skymtar förbi i ett avsnitt blir huvudperson i nästa, på den nivån är det. Nej, den egentliga huvudpersonen är den osynlige som berättar alltihop, som både utplånar och framhäver sig själv genom att berätta om andra, bli andra, med all den fasa och extas det innebär. Sättet hans kan vrida lite på vinkeln och låta oss skymta alla de möjliga andra historier som ryms under vardagen, allt som inte sägs, allt som kommer att hända eller inte göra det, alla kontakter människor emellan. Det låter enkelt, men samtidigt är det ju en kliché att det finns frihet i skrivandet, att die Gedanken sind frei. Visst, han kan utifrån en enkel scen – säg, ett gäng snoriga barn som leker i eftermiddagssolen på en ovårdad bakgård med betong och rostande armeringsjärn, doften av soppa från ett öppet fönster – extrapolera en hel värld. Men då blir han i gengäld fast i den berättelsen, inte fri. Ända tills han till slut tar ett djupt andetag, höjer blicken långt bortom murarna, och med en dåres gapskratt tar över hela världen. Och när han gör det behöver han inte längta hem, då är han hemma.

Björn Waller

Publicerad: 2013-09-21 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-19 20:41

Kategori: Recension | Recension: #5399

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?