I centrum för Norman Maneas roman Lyan står en grupp intellektuella exilrumäner i USA. Eller nej, inte en grupp i den betydelsen att de delar tillvaro. Inte nu. Det som gör dem till en grupp, som tvingar dem att se sig som delar av samma sammanhang, är deras gemensamma förflutna. Deras gemensamma erfarenhet av att försöka tänka fritt i en förtryckande diktatur. Deras erfarenhet av att leva bland angivare; att vara misstänksam men även alltid misstänkt. Något som gör att de, trots att de en gång satt på samma vind i Rumänien och deltog i samma förbjudna diskussioner, ”går ur vägen” för varandra i det nya landet. De har alla lämnat diktaturen genom stipendier och arbetserbjudanden. De har hjälpt varandra ut. Men ändå lever misstänksamheten kvar – vilka kontakter med den förtryckande makten har krävts för att få ett pass? Vem är angivare? Vem kan man lita på?

De delar även erfarenheten av att leva i exil. Av att ha tvingats lämna den plats och de relationer där de har formats. De är inte amerikaner i andras ögon. De är rumäner, Sovjetmänniskor, östeuropéer. Men de kan inte återvända, inte ens ha kontakt med sin familj. Och inte heller kan de glömma varifrån de kommer och vilka de är.

”Jag har ramlat ned från månen, på en annan måne. En annan värld, ett annat språk, en annan dövhet, en annan stumhet. En annan kod. Jag tillhör dem, dessa dövstumma! Men inte ens dem förstår jag. Inte ens det. Nå, förstår du nu min sömnlöshet?”

Men så mördas en ur denna förgångnas diskussionscirkel, och en annan får ett vykort med texten: Next time I kill you, I promise. The labyrinth made of a single straight line which is invisible and everlasting. Yours truly, D. Han uppfattar det som ett hot, som om någon vill visa att han gått för långt. Någon från den tid de alla lämnat. Någon som med dessa ord väcker alla rädslor som livet i diktaturen bar med sig. Är det på grund av hans arbete med en före detta landsmans biografi? Den som han åtog sig att skriva först efter en lång tvekan? Är den grammatiskt inkorrekta formuleringen ett tecken på att författaren av orden är utlänning? Rumän? Eller är det ett citat?

Lyan är en stor roman. Den behandlar teman som kärlek, exilens villkor, ålderdom, vänskap och död. Stora delar utgörs av samtal som rör filosofi, litteraturhistoria, vetenskapsteori och mysticism. Manea är otroligt bildad, texten blir genom sitt konsekventa refererande till andra verk en del i en litterär kedja. Karaktärerna ges beroende på utsaga öknamn ur historien. Händelser i nutiden beskrivs med biblisk vokabulär.

Att se sig som en del av en tradition där ordet och tanken är det som driver historien framåt krockar i romanen med nutidens snabba tempo. De intellektuella med sina boktravar, anteckningar och enorma tillförskansade kunskap stångas mot nutidens kunskap – den som man aldrig behöver lära sig eftersom allt finns på internet. Attacken mot World Trade Center, mot kommersen och kapitalet, är för en av romankaraktärerna totalt oförståelig. Det är på biblioteken, bland böckerna och orden, som de verkligt farliga/existensnödvändiga tankarna och idéerna finns. Inte i affärskomplexen.

Biblioteket innehåller allt, era analfabeter! Världens minnen och utkast, de trognas och avfällingarnas geni och vansinne, de judiska profeternas Bibel och era egna profeters Koran och den korsfäste profetens testamente och den dåraktiga profetens Mein Kampf och den marxistiska profetens Manifest. Inkvisitionens dekret och deklarationen om de mänskliga rättigheterna, barnet Mozart och öronmänniskan Van Goghs lekar, Homeros och Krishna och Konfucius, Madame Bovary och Anna Karenina och moder Teresa, boxaren Cassius Clay och Bukarests telefonkatalog för år 1936. Allt, allt, till och med ett band dikter av den högt ärade bin Laden översatt till den högt ärade William Shakespeares språk, Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvilis och hans rival Mao Zedongs verser.
Allting kommer från biblioteket, inte från handelns transnationella bordell, inte från raketernas citadell eller från presidentens ranch.

Alla dessa referenser, all denna bildning, gör Lyan både fantastisk och svårläst. Lägg till detta att Manea rör sig mellan karaktärer, samtal, återblickar och drömmar utan tydligt markerade övergångar. Historien som berättas i tredje person, får t.ex. plötsligt ett namnlöst ‘jag’ som jag som läsare inte vet vem det är. Scener som jag läser som verkliga visar sig vara drömmar, medan sådana jag tror är drömmar visar sig vara minnen. Författaren håller mig på tårna hela tiden.

Är det en njutning att läsa Lyan? Nej, inte enbart. Det är krångligt och lite svårt. Är det en roman värd att läsa? Definitivt! Som många ‘stora romaner’ kryper den under skinnet på en, och likt många sådana kommer den att finnas där länge. Formuleringar, en känsla, en scen. Lyan har påverkat mig. Det är bara för tidigt att säga hur.