Norman Manea är en rumänsk litterär gigant. Oktober, klockan åtta är en samling noveller, eller berättelser, utgivna 1981 på originalspråk, men översatta först nu. Berättelserna kan läsas som fristående men bör ses som sammanhängande. Enligt baksidestexten är novellerna självbiografiska, och man får som läsare följa huvudpersonen från barndom till vuxen. Från koncentrationsläger till bar mitza-studier. Från pionjärläger till en dag vid havet då den vuxne mannen nästan drunknar.
Novellerna från barndomen skrivs ur barnets seende, barnets vidskeplighet. Som novellen ”Tröjan”, när huvudpersonen äntligen får överta en stickad tröja från dess döda bärarinna:
Men glädjen blev också kort. Redan nästa dag kände jag hur mjuk och kraftlös den var över axlarna. Det var tecknet, det mindes jag. Så hade det börjat både för morföräldrarna och för Maria. Sjukdomen låg på lur i närheten, den smög sig på en långsamt, omärkligt, nästlade sig in sakta, utdraget, för att sedan bryta ut framemot kvällen när den drabbade segnade ner i feberfrossa och inte fick fram ett ord.
Novellerna kan beskrivas som existentiella dramer. Händelserna är sällan monumentala, men påverkar och sätter spår i huvudpersonen. Något så banalt som ett getingstick får tyngd och allvar genom att Manea har placerat händelsen i ett koncentrationsläger. Något så självklart som barnlekar blir ödesmättat bakom lägrets murar:
Leken krävde att flickorna blev stående som förstenade så fort signalen nådde dem. Minsta fiber i kroppen stillnade. Ingen fick blinka, ingen fick röra en fena. […] Pojken hade många gånger sett dem och undrat om inte leken kunde få onda följder, till och med påskynda dem. Han tyckte sig ana en dold gevärspipa någonstans nära inpå, en som tog sikte bakom en vägg eller uppe i ett vakttorn… Den sortens lek skulle ha roat vakterna alldeles förfärligt. I det ögonblick signalen ljöd, ett skrik som ofta nog lät som ett skott, skulle flickorna inte hinna fatta om någon föll ihop.
Maneas språk är ofta tyngt och mättat. Inte med egentligt innehåll, utan med känsla och suddiga preciseringar. Det kan reta mig: ”Ingen skulle avbryta stjärnornas pulserande, den oändliga rörelsen, sanningens stilla sorgsna hjärta”. Vad betyder det? Har orden någon egentlig innebörd eller är ornamenterandet och upprepandet ett stilgrepp som har att göra med att texterna har nästan 35 år på nacken? Många partier har en fruktansvärd udd, situationer vars styrka gör att det suger i magen. Men däremellan finns det så mycket text man måste resa igenom, färdsträckor som hinner bedöva suget i magen. Att läsa Oktober, klockan åtta känns ibland som när man köar i en timme för att åka Balder.
Jag vet ju att det här ska vara ”stor litteratur”. Men jag förmår inte låta texten att gripa tag i mig, beröra mig. Maneas högtravande stil, textens egen lojhet, kväver mig, lägger sig som en klåda över läsandet. För den som förmår se bortom den ringlande kön till berg-och-dalbanan finns det något här. Det finns stor litteratur, skymd bakom de väntandes ryggtavlor.
Publicerad: 2015-04-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-28 19:43
Inga kommentarer ännu
Kommentera