Varia är en svensk fantasyroman i den postapokalyptiska genren. Handlingen utspelar sig (enligt baksidestexten) eventuellt på vår planet (jorden) i en (förhoppningsvis) väldigt avlägsen framtid. Planeten ligger i ruiner efter ett par ödeläggande världsbränder.

Vad som hände när allt föll samman är dock oklart och har sedan länge försvunnit i glömskans dunkel. De förändrade intelligenser som fortfarande bebor världen får hålla till godo med vaga minnen och spillror av myter och legender.

En insektsliknande livsform (kallad konglomeratet) någonstans utifrån, har intagit denna värld och har förmågan att omvandla en del av dess invånare till sin egen avbild. Historiens huvudperson Lenkas Tornsvala är en av dem som har som sitt öde att förvandlas till en av dessa insektsvarelser. Detta tycks hon acceptera som oundvikligt tills en natt då hon i en vinkällare drabbas av kärleken.

Den hon blir kär i är av en annan ras/sort/art än hon själv, en av de könlösa eldoniterna. En av textens egenheter är att dessa eldoniter omväxlande kallas för han respektive hon. Trots att det redan i bokens inledning finns en liten brasklapp om att det ska vara så och inte är ett korrekturfel eller dylikt, blir just det greppet i längden lite förvirrande (åtminstone för mig).

Varia är fylld av klassiska fantasyföreteelser som portar mellan världar, resor i rummet och i tiden, märkliga energikällor, mystisk strålning, tankeläsande, översteprästinnor, vådliga äventyr och liknande. Mycket är alltså bekant för den vane fantasyläsaren, men jag tycker att språkbehandlingen lyfter den till ett annat plan än det jag är van vid.

Fantasy är ju en genre som många (överdrivet seriösa/fantasilösa?) litteraturentusiaster har en tendens att (orättvist) fnysa åt, men Varia är något ganska ovanligt och värd fler läsare än de redan fantasyfrälsta. Charlotta Jonasson har lyckats skapa en väldigt speciell bok som sticker ut i genren. Varia är dessutom hennes debutroman och som sådan en liten pärla. I förlagets författarpresentation står det att hon anser sig vara mer ordkonstnär än världskonstruktör och att hon framförallt är intresserad av att skapa suggestiva stämningar och miljöer med språkets hjälp. Jonasson har också verkligen lyckats med stämningsskapandet och hennes beskrivningar av såväl personer som platser känns väldigt välskrivna. Jag tycker dock att hon också är en ganska driven världskonstruktör.

Ofta när jag läser svenska fantasy- eller sciencefictionböcker utgivna på små förlag, brukar jag störa mig på språket och önska att de hade haft tillgång till en riktig korrekturläsare och en skicklig redaktör. Varia har inte några av de brister jag brukar se i de sammanhangen. Språket är moget och miljöerna är skickligt återgivna, det är så långt från ordinär dussin-fantasy man kan komma. Möjligtvis skulle jag önska att både person- och platsnamn var lite mindre genretypiska.

Vill man slå ihjäl lite tid med en vanlig hästar/hjältar/svärdhistoria, är kanske inte Varia rätt bok att plocka upp (även om den också innehåller lite hästar/hjältar/svärd). Vill man däremot läsa en ovanligt poetisk och mystisk äventyrs- och kärlekshistoria där varje ord känns genomtänkt, kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Jag blir nyfiken på vad förlaget har mer i sin katalog, håller det alltid den här klassen så är det värt att hålla ögonen öppna.