Recension

: Skräpliv
Skräpliv: Rumänska berättelser Eva Leonte, Ingemar .E Nilsson (red.)
2013
2244
7/10

Rumänska berättelser i en snygg och slarvig antologi

Vad säger en novell om ett författarskap? Väldigt lite förmodligen. Skräpliv är en novellantologi, och funkar bra som en nyfiken blick riktad mot rumänsk berättartradition. Novellerna är översatta av Jeana Jarlsbo och Anna Hedman – och det är imponerande hur översättarna lyckas lyfta författarnas språkliga egenart.

Däremot jag har svårt att tro att samtliga noveller verkligen fått en rättvis plats i boken. Det känns som att urvalet är lite väl skumt, boken går inte att läsa som en samling noveller men är utformad och smyckad som om den vore det. Det är snygg bok, berättelserna är ofta väldigt lockande och inbjuder till fördjupning. Problemet är att antologins utformning kräver en gymnastisk läsning.

Kontrasterna i språk, stil och generation skapar förvirring. Boken är dåligt komponerad. Författarpresentationerna finns kryptiska längst bak, och ger ingen språklig vägledning. Vilket är synd när antologin i övrigt är fylld av intressanta, överraskande och bestående – självstående noveller.

Hälften av texterna överskuggas tyvärr av det så omöjligt breda urvalet. Varför presenterar man en antologi som en novellsamling när det så tydligt inte går att läsa den så? Istället blir det en utmaning för läsaren, kräver akrobatisk läsning – från surrealistisk symbolik, till en fruktansvärt förvirrande babblig novell. Och den blir fruktansvärt babblig just för att den placeras efter en språklig antagonist. Förvirrande i stilistiska kontraster.

Jag ogillar detta sätt att presentera författarskap. Skräpliv blir därmed en väldigt skum läsning. Ingen omfångsrik introduktion till rumänska författarskap. (För det krävs tydligen ett tema på bokmässan för att vi ska orka låtsas fördjupa vår läsning.) 2244 prickade rätt i år, men nu då? Bokmässan i sig skapade också stor förvirring trots många av antologins författares närvaro – problemet var att temat bokstavligen dränktes av sorl och tidshets. En liten scen och några stolar, det var Rumänien det, varsågod! Men eh …

Så låt oss istället sansat uppleva Rumäniens litterära landskap och intressanta författarskap, låt oss inte över- eller underskatta. En novell i en antologi kan inbjuda till vidare läsning, lockande – men risken känns större för motsatsen. När det presenteras så slarvigt. För ger man ut en så bred och (faktiskt) taskigt svårläst antologi, ett så uppenbart ogenomtänkt hopkok av språklig mångfald samt framstressat slarv, med ekonomiska förtecken – så får man göra det mer begripligt och genomtänkt.

Så varför titeln Skräpliv? Kanske vill den spegla vårt kategoriska, ibland reaktionära tänkande och därmed sälja? För säljer gör den. Titelnovellen Skräpliv av Bogdan O. Popescu (som för övrigt är en berättelse jag är djupt imponerad av) berör inte alls denna vår lite skeva bild. Utan han leker med skräpsymbolik, successivt uppbyggd surrealism och leker fram läsaren till häpnad, i sista meningen, den sätter spår. Novellen som följer blir i min läsning slarvig. Förmodligen för att jag fortfarande bearbetar Popescus novell. Därmed får Daniela Crasnarus Det stora priset ett mindre fokus och tålamod. Ett slags overkill redan efter de två första novellerna. Det hade nog räckt med tre författarskap, för författarnas skull.

Så låt mig istället fatta mig kort: Skräpliv är en antologi av noveller, men presenterad som en novellsamling. Jag styrs av formatet, störs av att inte få en språklig och sansad ingång, när syftet är beskrivet så.

Men betraktad som en novellantologi så är boken en ovärderlig ingång om man vill in snabbt och ut fort, få någorlunda koll. Som nu, här sitter jag sönderstressad efter Bok- och Biblioteksmässan 2013. Men ungefär som bokmässans fokus på Rumänien i år blir det snabbt, ytligt och skumt. Trots gott uppsåt.

Henrik Nilssons förord är briljant, sympatiskt – en novellstilistisk prosa som leder läsaren väldigt rätt. Inte skräpliv alls, inte skräplitteratur (för det är bara pr-trams och i förlagets ögon), utan noveller som verkligen är bra, en del bättre, men alla är bra. Formatet och hur den röda tråden förloras av babblet gör att jag inte kan sätta 10/10. För ingen babblar, men babbel blir det ändå … tyvärr.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2013-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2013-10-01 19:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5411

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?