Norman Manea vill ta sig bortom klichén och ut ur offerrollen han har hört ältas sedan barnsben. Fem år gammal sattes han i koncentrationsläger med sin familj. Jag har hört att man som vuxen inte har några minnen från innan fyra års ålder; att minnena börjar sedan. Manea var fem år gammal. Då minns man sina minnen, tänker jag.

Manea satt i koncentrationsläger tills han var nio år och sedan? Allt bra, frid och fröjd, lyckligt slut? Rumänien. Kommunistdiktatur. Manea är intelligent och gör bra ifrån sig, får stipendium och blir tilldelad en ledande roll i en kommunistisk ungdomsförening. Han är en trettonårig, nybakad kommunist och är stolt, bländad av glansen, utan att se skuggorna. Tvivlet kommer senare. Vid ytterligare ett stipendium längre fram, tackar han nej till att delta i en kommunistisk rörelse vid universitetet. Han behöver tid till studier säger och tänker han, men ägnar allt mindre tid åt studierna. Istället läser han all den där skönlitteraturen ingen har tid att läsa. Att han ämnat bli ingenjör, för att förtrycka vissa sidor hos sig själv, börjar bli allt svårare. Det är som om ungdomens identitetsgrubblerier faller samman med Maneas syn på Rumänien. Han lyckas inte längre upprätthålla fasaden av vem han är och bländas inte längre av diktaturens fasad.

Långt senare blir han författare och tror sig behöva vara i Rumänien för att kunna skriva litteratur som verkligen betyder något, men ställer sig till slut frågan om man inte måste leva för att kunna skriva? I Rumänien, där han stannat, stannat och stannat, trots att ”ge sig av” ständigt funnits att ta ställning till, undrar han om han slutat leva. ”Ge sig av” omprövas. Manea går i exil och flyttar till Manhattan, USA.

Detta är 1988. I början på 90-talet sker en revolution i Rumänien där kommunistregimen störtas och president Ceausescu dödas. Rumänien blir en demokratisk republik och Norman Manea kan resa tillbaka till sitt hemland, åka och hälsa på i landet han tvingades lämna. Han vill inte.

…jag är inte redo för återkomsten. Jag är ännu inte tillräckligt likgiltig inför det förflutna.

En amerikansk vän försöker övertyga honom. Manea skulle kunna skriva en bok om återkomsten:

”Ska jag skriva aforismer om fäderneslandet? Ska jag predika det goda, moral, demokrati? Du minns vad Flaubert sa? Den som under en längre tid predikar godhet blir till sist en idiot. Familjens idiot Flaubert visste vad han talade om. Predika för att förändra världen? Nej, en sådan idiot är jag inte. Jag predikar inte för att ändra de andra, sa en rabbin, utan för att jag inte ska ändras. Ändå har jag förändrats, se här, jag har förändrats.”

Nej, några klichéer vill Manea inte veta av. Varken offerrollens eller idealismens klichéer. Formen på berättandet är också mer inåtvänt resonerande och sökande, än ”Det var en gång”-stilen. Ibland får jag svårt att hänga med. Otalet referenser och den flytande, poetiska stilen där vem som säger vad inte alltid är så viktigt, tillsammans med ett hoppande i både tid och rum, gör det inte lätt för mig. Men det är värt det.