Patricia Churchland är filosof och verksam inom det spännande området neurofilosofi. Det kan beskrivas som neurovetenskapliga studier om sådant som traditionellt förknippas med filosofiska frågor om medvetandet. Att med hjälp av ny teknik hitta vetenskapliga svar på allt det som tidigare varit oförklarligt. Vem är jag, och varför? Vad är själen?

Det är ingen okontroversiell forskning det här. Neurofilosofin upplevs på sina håll som ett direkt hot mot filosofins existensberättigande. Istället för att sitta och ägna sig åt komplex teoribildning, går det nu att läsa av personers hjärnverksamhet och få faktisk kunskap om vad som gör att människan fungerar som hon gör. Churchland berättar om den indignation och det förakt neurofilosofin ofta möter.

Vad gäller Min hjärna och jag så ska det sägas att det tog ganska många sidor innan jag fattade vad den skulle handla om. Det verkade mest vara presentation av forskning som redan är känd för den hjärnintresserade bokläsaren. Jag undrade vilken målgrupp boken riktade sig till, då jag inte fick något grepp om den. Men belöningen kommer till den som väntar.

Hon pratar bland annat om moral, aggressivitet, fri vilja och självkontroll. Men det första som får mig att bli riktigt intresserad är en passage om X- och Y-kromosomer. Tydligen är honan ursprungstillståndet hos alla människor. Hos cirka hälften av alla foster börjar det dock efter en tid produceras bland annat testosteron, som påbörjar en utveckling som leder till att fostret ombildas till en hane. Ibland sker det någonting med den processen. Den kan avbrytas eller styra in på ett annat spår. Därav alla de könsvariationer som finns. Där ligger också förklaringen till att det är vanligare att fysiskt fullt utvecklade hanar har hamnat i en kropp som inte stämmer överens med det självupplevda könet än tvärtom. 2,6 gånger mer förekommande för att vara mer exakt. Själva den fysiska ombildningen till hane har fullföljts, medan de processer som gör hjärnan, och därmed medvetandet, till hane inte har gjort det. Det verkar också vara de här processerna som avgör om det är hona eller hane som blir föremål för individens sexuella attraktion.

Just det här med manligt och kvinnligt återkommer hon till i resonemang om olika hormoner och signalsubstanser. Där finns naturligtvis generella skillnader mellan könen, men på individnivå är det den specifika kemiska sammansättningen för just den individen som avgör reaktions- och handlingsmönster. Därför skall man vara försiktig med att hänvisa till egenskaper som någonting statiskt och könsbundet. Det känns ju lite konstigt att detta måste påpekas år 2015, men somliga använder biologin för att rättfärdiga ojämlik behandling av individer.

En annan intressant sak är att man börjar förstå mer hur schizofreni fungerar. Det handlar om vad man uppfattar som jag kontra inte-jag. Hos personer med schizofreni finns det ett glapp mellan när tankar tar form i hjärnan och när personen uppfattar dem. Det glappet skapar upplevelsen av att det är någon annan som är upphovsman till dessa tankar.

Förutom detta med hona/hane och schizofreni finns det en del andra ämnen som beskrivs ganska ingående, med tillhörande bilder på hjärnan för att hjälpa till att förklara. Andra ämnen, som religion och moral, blir lite mer allmänt resonerande. Helt beroende på att vetenskapen inte har kommit dithän än, att det går att reducera dessa komplexa företeelser till specifika processer. Än.

Jag gillar Patricia Churchland. Hon är smart, klok och resonerande. Men trots det så är det något med den här boken som känns förkunnande. I sitt korståg mot myter kan vetenskapen bli lätt arrogant mot de som finner mening i att tro på magiska ting.