Recension

: Hallucinationer
Hallucinationer Oliver Sacks
2015
Brombergs
6/10

När vetenskapen dissekerar det magiska

Utgiven 2015
ISBN 9789173374613
Sidor 319
Orginaltitel Hallucinations
Översättare Ingemar Karlsson

Om författaren

Oliver Sacks foto Elena Seibert
Foto: Elena Seibert

Oliver Sacks är läkare och författare till elva böcker. Han bor i New York där han är professor i klinisk neurologi och psykiatri vid Columbia University.

Sök efter boken

Oliver Sacks verkar vara en go gubbe. Han har skrivit flera populärvetenskapliga böcker om hjärnans mysterier. I den här boken går han all in på just hallucinationer. Och eftersom han är en go gubbe så blir det småtrevligt och småfascinerande. Bara lite skrämmande, men inte alls mycket.

Här är fokus på hallucinationer som uppstår som en konsekvens av migrän, epilepsi, skallskador, droger, sorg, stress och annat som de flesta av oss på något sätt kan relatera till. Han utelämnar den typen av hallucinationer som beror på schizofreni, hysteri (ja, det är en vetenskaplig term), och annan mental ohälsa. Han utelämnar dem därför att det inte är den typen av hallucinationer han mött i sitt arbete som neurolog. Men av det han nämner om dessa, kan man sluta sig till att de hallucinationerna är av en helt annan art och betydligt mer interaktiva med och skrämmande för patienten.

Boken innehåller en rik mängd berättelser av olika människor som beskriver sina specifika hallucinationer. Där kan man se vilka likheter och olikheter som finns mellan de olika typerna av hallucinationer. Exempelvis mönster, ljud, dubbelgångare och känslor av gudomlig närvaro. Gemensamt för de flesta är att hallucinationerna inte går att styra och inte interagerar med personen ifråga. Även om man ser otäcka saker så är det ifrån ett betraktarperspektiv.

Den mest spännande typen av hallucinationer som tas upp, är det som kallas Geschwinds syndrom efter den amerikanske neurologen Norman Geschwind. Han talar om hyperreligiositet, en intensiv upptagenhet av religion. De personer som upplever detta blir djupt gripna och försöker ofta att aktivt framkalla det igen. Personer med tinninglobsepilepsi kan uppleva dessa extatiska anfall, och det antas vara orsaken till till exempel Dostojevskijs personlighetsförändring och Jeanne d’Arcs intensiva målinriktning.

Det tråkiga med den här neurologiska förklaringen till religiösa upplevelser är att det magiska med att vara människa försvinner lite grann. Boken tar också upp hallucinationer människor har på sin dödsbädd. Fast där lämnas faktiskt ett utrymme för magi, eftersom just de hallucinationerna skiljer sig i sin art från de andra som beskrivs i boken. Sedan ges det också utrymme för spekulationer om vad som orsakar vad. Hönan eller ägget. Hallucinerar människan kring religiositet därför att det är någonting som finns djupt inne i vårt medvetande, eller finns religiositet för att denna typ av hallucinationer uppstår på grund av neurologiska orsaker. Det finns ännu inget facit till den frågan, så filosofin fyller nog fortfarande sin funktion där.

Sacks uppehåller sig en del kring drogframkallade hallucinationer. Både sådana som orsakas av själva drogen och sådana som orsakas av frånvaro av drogen, delirium. Han själv berättar frispråkigt om sitt eget användande av hallucinogener. Sin egen forskning på sig själv så att säga. Detta var ju mer okej på femtio- och sextiotalet än vad det är nu, och det är inget han direkt rekommenderar eftersom han var ganska illa ute innan han slutade ”forska” på sig själv.

Även om det här en en trevlig bok med ett trevligt anslag, så stör jag mig lite på att han hela tiden refererar till exempelpersonerna som ”den intelligenta Herr X”, ”Fru Y var en mycket klartänkt kvinna”, ” den mycket intellektuella herr Z”. Jag förstår inte riktigt behovet att poängtera hur intelligenta och klartänkta dessa människor är. Det är som om att deras berättelser skulle ha haft mindre tyngd om de inte var väldigt intelligenta eller klartänkta. Jag antar att hallucinationer är något som drabbar människor helt oberoende av vilken IQ-nivå de ligger på. Eller så säger han så för att det fortfarande finns en stor risk att bli betraktad som galen om man berättar om sina hallucinationer.

Han nämner ett sorgligt experiment där psykiskt helt friska människor låtsades höra röster och kontaktade psykiatrin. Deras beteende var helt normalt i övrigt. Samtliga blev inlagda och diagnosticerade med psykisk sjukdom som schizofreni eller paranoia. När de efter ett tag berättade att det här med rösterna bara var ett experiment noterades det av läkarna som en del av sjukdomen. Detta hände för några decennier sedan, men jag tror det var det mest skrämmande i hela boken. Har man någon gång hamnat i klorna på psykiatrin, om än av misstag, så följer galenstämpeln med en hela livet.

Kari Kapla

Publicerad: 2015-02-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-02-22 13:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6032

2 kommentarer

För det första så är hysteri inte en vetenskaplig term. Det är en gammal diagnos som inte använts sedan början av 1950-talet. Och för det andra: att beteckna en psykiatrisk diagnos som”galenstämpel” känns både okunnigt och fördomsfullt. Det handlar om sjukdomar och inget blir bättre av att öka den stigmatisering som vi som drabbas av psykisk ohälsa upplever.

Malin Oregistrerad 2015-02-24 10:05
 

Hej Malin

Tack för din kritik. Det känns ju inte alls bra att min recension uppfattas som du skriver. Därför vill jag svara dig så gott jag kan.

Apropå ordet ”hysteri” så höjde jag själv på ögonbrynet när jag såg att Sacks använde det. Jag trodde att det var ett daterat ord som överhuvudtaget inte användes idag. Att han i egenskap av neurolog använde det när han pratade om mental ohälsa förledde mig att tro att termen användes än idag. Min tanke nu är att det kanske är när han refererar till äldre berättelser som han använder ordet, eftersom det var det ordet som användes vid den tidpunkten. Jag använder alltså ordet därför att han använder det i boken.

Apropå att bli betraktad som galen så är det en rädsla som många av personerna i boken uttrycker. De känner sig inte trygga med att dela med sig av sina hallucinationer eftersom de inte vet hur det kommer att tas emot av motparten. De vet inte vad som kommer att stå i deras journaler och inte heller vem som kommer att ha tillgång till dem. Min mening var inte att fylla denna reflektion över bokens innehåll med värderingar.

Du har helt rätt när du pratar om okunnighet och fördomar och jag skall ha det i åtanke om jag någon mer gång recenserar böcker med liknande innehåll. Att vara mer varsam med hur jag formulerar mig.

Vänliga hälsningar från Kari

Kari Kapla Redaktionen 2015-02-24 16:06
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?