Recension

: Konsten att bli känd
Konsten att bli känd Caitlin Moran
2019
Albert Bonniers förlag
8/10

Fyndig hyllning till tjejfans

Utgiven 2019
ISBN 9789100178673
Sidor 301
Orginaltitel How to be famous
Översättare Molle Kanmert Sjölander
Först utgiven 2018

Om författaren

Caitlin Moran, född 1975, är en brittisk krönikör, författare, och tv-kritiker. Hon är äldst av åtta syskon, skrev sin första roman som femtonåring och började skriva för tidningen Melody Maker som sextonåring. Sedan många år skriver hon tv-kritik och krönikor i The Times, för vilket hon tilldelats flera priser.

Sök efter boken

Caitlin Morans Konsten att bli känd är en tämligen fristående fortsättning på Konsten att skapa en tjej. Jag säger tämligen fristående, för jag läste Konsten att skapa en tjej för ett antal år sedan, kommer ihåg kanske 3 % av den, och tänkte bara ett par gånger att jag verkligen borde ha läst om den innan jag gav mig på att läsa uppföljaren. Den står alltså ganska skapligt på egna ben.

Berättelsen är inte en självbiografi, men har klara likheter med författarens eget liv. Berättarjaget Johanna Morrigan (mer känd under artistnamnet Dolly Wilde) är en nittonårig musikjournalist i London 1995, vilket också författaren var vid den tidsperioden. Precis som författaren har Dolly en bakgrund i ett arbetarklasshem i Wolverhampton, och precis som författaren har hon en på det hela tagen kärleksfull, men komplicerad relation till föräldrarna. Moran har sagt att uppväxten som hemskolad med sju syskon i ett trerumshus påminde om Hunger Games, och har gjort en TV-serie inspirerad av upplevelsen som heter Raised by wolves. Dolly Wilde och hennes bror Krissi har visserligen flyttat hemifrån, men har problem med att deras ständigt störtfulla och pårökta pappa tenderar att bosätta sig hos dem, eftersom han har en medelålderskris. Och till råga på allt så tycker deras vänner inte att det är ett problem.

”Det är ju det som är det värsta”, säger Krissi olyckligt. ”Han skjutsar omkring dem i sportbilen och fixar röka åt dem, och drar anekdoter om när han drog linor ihop med Jimi Hendrix. De tycker han är asball.”

Ja, jo, om man inte var släkt med honom kunde man kanske tycka det.

Berättarstrukturen i Konsten att bli känd är ganska lös. Det händer inte så värst mycket. Dolly skriver krönikor, träffar kändisar, hanterar sina föräldrar, och navigerar kärleken till musikern John Kite, som olyckligtvis sedan han och Dolly lärde känna varandra i förra boken råkat bli superkänd flickidol, och turnerar över världen.

Vad den istället består av är Dollys tankar och reflektioner om världen. Dolly ställer sig på tvären i den extremt grabbiga miljö som råder kring musikscenen i nittiotalets London, och det uppskattas inte av alla. Hon ligger runt, först flitigt och målmedvetet, och därefter med mer eftertanke. Efter att ha legat med komikern Jerry Sharp och en videoinspelning av sexet börjar cirkulera, blir den grabbiga känslan i bekantskapskretsen allt mer fientlig, på ett sätt som känns välbekant, inte minst efter #MeToo.

Att det inte händer så mycket i Konsten att bli känd är inte kritik. Det behövs inte, för Dollys huvud är en så utsökt underhållande plats att befinna sig på. Som när hon ger sig in på följande utläggning angående manliga könsdelar:

Som tur är tycker jag att kukar är häftiga. Jag har aldrig begripit mig på kvinnor och tjejer som rynkar på näsan när kukar kommer på tal. De är ju hur balla som helst. Egentligen vill jag inte antropomorfiera mannens könsorgan, men de känns alltid som en sorts underbara keldjur. De är så lena att klappa, älskar när man leker med dem, och far genast ivrigt upp ifall det ser ut att bli tal om en lång, rask, skön skogspromenad. Snoppen är i grund och botten en spaniel. Om penisar kunde leva åtskilda från männen, och man kunde ha dem i en låda på bordet, så skulle jag ha en. Jag skulle småprata med den när jag kände mig ensam och jag skulle leka med den, och när skrivandet körde fast skulle jag tankspritt stoppa den i munnen och suga på den istället för att proppa i mig en massa snacks eller röka. Det skulle vara rena hälsokuren för mig! En huspitt!

Boken är full av små oneliners, roliga utvikningar, och ibland något som liknar visdom. Dolly är brådmogen och naiv och väldigt mycket tonåring även om hon lever i en värld som domineras av tio år äldre män. Hon sammanfattas genialt och alldeles i förbifarten i ett bokens första stycken, där hon beskriver sitt rum, som har himmelsblåa väggar, där hon försökt måla små himmelska moln, men på grund av en alltför bred pensel så ser de ut som pratbubblor istället.

[V]äggarna ser ut att vara fulla av tomrum där det borde sägas något. Men jag vet inte vad än. Så är det när man är nitton. Man kan inte sina egna bästa citat än. Man har inte sagt dem än.

Det finns säkert de som kommer tycka att Konsten att bli känd är feministisk PK-litteratur som saknar kulturellt värde och bara vill skriva läsaren på näsan. Men jag tycker att den är genomgående väldigt rolig, och bitvis faktiskt vacker, i synnerhet när den blir till ett hyllningstal över de bespottade tonårsfansen. När hon pratar om hur de stirriga tjejerna som överröstar Beatles inte är en oönskad biprodukt av musikindustrin, de representerar något fint och uppriktigt.

Katie Collmar

Publicerad: 2019-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2019-07-17 22:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7795

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?