Ramhistorien är inte särskilt upphetsande. Ung skandinav flyttar till New York för att jobba som praktikant på en konstfestival. Staden är stor. Han träffar konstnärer i allmänhet och en mystisk kvinnlig konstnär vid namn Ana Ivan i synnerhet. De pratar. Hon berättar om sitt liv. Snart befinner vi oss i Ceaușescu-tidens Rumänien.

Det är hallucinatoriskt landskap. Magisk realism utan magi. Ledaren och hans fru är uppblåsta operettfigurer vars anspråk på genialitet är lika löjeväckande som det är livsfarligt att ifrågasätta dem. ”Den store vinterskomakarens” ondskefulla makt ligger som en blöt filt över landet och påverkar direkt eller indirekt alla medborgare.

Ana Ivans far Ciprian är en otursförföljd matematiker. Framför allt två händelser beseglar hans öde. Det första är när diktatorns dotter Zoia bestämmer sig för att bedriva forskning på institutet där Ciprian arbetar.

Så Zoia fortsatte att bli befordrad, hennes forskning fortsatte tilldelas nya medel. Var det välförtjänt? Var Zoia en bra matematiker? Det är det inte riktigt någon som vet. Ciprian visste knappt, trots att han var hennes assistent. Som alla andra på Institutet var han rädd för att läsa hennes artiklar och avhandlingar, som alla andra fruktade han att hennes arbete var eländigt, och att han helt omedvetet skulle råka fnysa eller rynka på näsan eller på andra sätt vara mörk av bitterhet över hennes framgång.

Men eftersom pappa Ceaușescu, ”aldrig känd för sina eleganta lösningar”, tycker att dottern ska ägna sig åt något mer ”folkligt och förnuftigt” än att doktorera i matematik stängs Institutet en dag helt sonika och Ciprians drömmar om en forskarkarriär krossas. Han blir istället gymnasielärare. Från denna punkt går det bara utför.

En chans till revansch för familjen yppar sig dock när Ana Ivans mor Maria tackar ja till ett erbjudande om att undervisa på en skola i Marocko. Tydligen har Marocko och Rumänien ett utbyte av professionell arbetskraft vid den här tiden. Allt hopp grusas dock snabbt när en katastrof inträffar. En händelse som på sätt och vis sätter tiden ur spel och kommer att påverka Ana Ivans liv på mer sätt en ett.

Ana Ivan bär på en livslång fascination för matematik och tidens inverkan på människor. Den franske grottforskaren Michel Siffre som helt förlorade känslan för tidens förlopp när han tillbringade månader under jord i fullständigt mörker, är inspirationen till ett konstprojekt som Ana Ivan iscensätter.

Det kan låta lite konstruerat med att låta upptagenhet vid tidsparadoxer och matematiska mönster vara det bärande elementet i en roman. Må så vara, men jag tycker nog att det ändå är ganska elegant infogat i det som är den verkliga tyngdpunkten i Föreställningar om Ana Ivan: det engagerade och vackert tecknade porträttet av föräldrarna och deras liv i ett perverterat samhälle.

Rosengaards roman är inte perfekt men det är knappast något att begära eller stå efter. Ibland går det lite för fort för att man ska bli övertygad och ibland är inte tonträffen helt lyckad, men jag vill ändå påstå att den här romanen är något av ett litet fynd. Tjusas du av berättelser om människor som verkligen blir till kött och blod i en begåvad författares händer så är Föreställningar om Ana Ivan ett hett tips.

Ciprian satt på ett trottoarcafé och ställde sin klocka. /…/ Algeriern lyssnade och nickade intresserat, och Ciprian klickade demonstrativt på sin klocka. Så var det avklarat, sa han, så lätt är det gjort. Tiden, den kan vi räkna med. Den går alltid framåt, från dåtiden vida nutiden till framtiden, och den går aldrig bakåt igen. Och ändå. Ibland, vid mycket höga hastigheter eller på mycket, mycket små och subatomära nivåer, så gör den ändå det.