Recension

: Vi som var så lyckliga: liv och död i en kommunistisk diktatur
Vi som var så lyckliga: liv och död i en kommunistisk diktatur Peter Kadhammar
2017
Natur och Kultur
7/10

Kontrollstaten går alltid under

Det var en gång ett litet land som ingick i det Ottomanska väldet. Varthän du än såg visade sig armod och fattigdom. Sen kom en annan tid. Många av Europas länder leddes av nazister och fascister som invaderade och ockuperade sina grannländer. Så skedde även i Albanien. Ingen var riktigt säker på vem som tänkte rätt förrän partisanen Enver Hoxha talade. Ut med fienden och samma lön till landets alla medborgare. Alla levde lyckliga.

Peter Kadhammar är journalist och har författat reportageboken Vi som var så lyckliga, en bok där han intervjuar människor som ingått i eller arbetat nära den kommunistiska partieliten när Enver Hoxha var landets ledare. Han innehade makten åren 1944 – 1985.

Inledningsvis framträder några av Hoxhas släktingar med nästan neutrala berättelser. De återberättar hur de bodde och hur de klädde sig och vilka uttryck umgänget tog sig i familjen, på arbetsplatsen och i det sociala livet. Kadhammars bok fortsätter i samma lågmälda stil också när cirkeln vidgas att omfatta personer utanför familjemedlemmar och ministrars anhöriga. Redogörelser från livläkaren, städerskan, chefen för livvakten, fotografen och spökskrivaren. Deras minnesbilder är minst sagt intressanta.

Allteftersom Kadhammar återvänder till sina intervjupersoner, fördjupas inblicken i livet bakom järnridåns mest isolerade land. Jag tycker mig skymta rester av ett klansamhälle i beskrivningarna av hur livskamrater först måste granskas och godkännas. Som en kontrast återges vänligheten som många sett hos kamrat Enver, åtminstone under republikens första årtionden.

Att bli tilldelad en bostad i Kvarteret eller få en chaufför som ansvarade för transporten mellan hemmet och arbetsplatsen var absolut ingen garanti för trygghet. Vittnesmålen berättar om hur Den Oförutsägbara Makten började utövas med allt hårdare kontroll. Någonstans läser jag att maten provsmakades – för att kontrollera att den inte var förgiftad. Den som hade rätt åsikt ena dagen kunde ha fel åsikt nästa dag, varpå följde att utföra ”självkritik” offentligt eller dömas till deportering i landsbygdens fattiga bergstrakter. Med tvångsmässighet ökade paranoian i samhällssystemet; något som också återkom i tv-serien Deutschland 83 där Östtysklands samhälle skildrades. Angiveri och systematisk hjärntvätt gick hand i hand:

En gång i veckan hade vi den så kallade politiska timmen, det var då vi fostrades ideologiskt. Man läste högt ur någon tidningsartikel mot fusk i arbetet eller något ur Enver Hoxhas verk. Efteråt tolkade partisekreteraren texten och vi skulle diskutera. Man fick vara försiktig så man inte började skratta.

I vuxen ålder berättar några barn om hur deras far fördes bort efter att ha förklarats som folkets fiende. Fotografier som avbildade förrädare retuscherades, långt innan Photoshop. Namnet på en dömd fader fick aldrig mer sägas i samtal ens när enbart familjen träffades. När familjemedlemmar till en statsfiende skickats till byar, var det förbjudet för byborna att hälsa på dem. Avrättningar meddelades i form av kungörelser på byns stormöten utan att maka eller barn hade fått ta farväl. Än en gång visar historien att där förnuftet inte ges plats skapas en arena för mänsklighetens värsta gärningar.

Att få ta del av de olika människornas historier och minnen måste ha varit oerhört spännande medan Kadhammar utförde sitt intervjuarbete och skrivande. Ändå är reportageboken formmässigt en sval historia. Under min läsning växer känslan allt starkare att jag behöver mer än det jag får. Jag får vackert vara utan statistik och landets historiska tidslinje och jag får nöja mig med en förteckning av de intervjuade längst bak i boken. Å andra sidan får utelämnandet av diverse faktarutor en annan effekt, nämligen att jag hela tiden vistas nära dessa levande människor i stället för att se på dem som statistiskt jämförelsematerial.

Albanien är ett turistmål, enligt sökningarna på den stora nätjätten. Även om det är många år sedan kommunistdiktaturstaten ersattes av ett demokratiskt styrelseskick, har nutida tv-dokumentärer och tidningsreportage rapporterat om maffians maktstrukturer. Spår av förtryck och rädsla tycks envist hänga kvar som sorgliga stigmatiserande orosmoln. Men resenärerna kanske finner exakt vad de söker i det lilla bergiga Medelhavslandet?

Lena Nöjd

Publicerad: 2017-09-03 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-07 14:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7066

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?