När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i Polen gick ut i strejk år 1980 fanns det nog en del personer som började hoppas på, alternativt befara, att det realsocialistiska experimentet höll på att gå mot sitt slut. Många har sett dramatiska bilder på när fackföreningen Solidaritets ledare Lech Walesa hoppade över varvets staket för att sluta upp med de strejkande arbetarna. Men Walesas inträde på scenen var inte den enda, eller kanske ens den viktigaste, pusselbiten i den processen.

Droppen som kom bägaren att spilla över kom tidigare, nämligen när fru Anna – mönsterarbeterskan Anna Walentynowicz – blev uppsagd från sitt jobb på varvet, enbart för att hon krävde sin rätt. Anna Walentynowicz var sedan länge känd på sin arbetsplats som en stridbar kvinna, som vågade stå upp mot företagsledningen. I det aktuella fallet är det oklart varför hon ens blev uppsagd – någon saklig grund fanns i alla fall inte. Att hon skulle bli den bricka som kom att kasta det Kalla krigets spelplan helt över ända var det nog därför få som förväntade sig före de där ödesdigra dagarna 1980. Uppsägningen blev droppen som gjorde att arbetskamraterna gick ut i en strejk som dock kom att få allt större konsekvenser.

Peter Kadhammar har i den här boken intervjuat många av de centrala aktörerna från den här tidens Polen. Anna Walentynowycz spelar såklart en avgörande roll i skildringen, liksom andra dissidenter inom och utanför Solidaritet. Men här finns också, som bokens titel antyder, intervjuer med Generalen – ledaren för militärdiktaturens Polen, Wojciech Jaruzelski – och hans närmaste man Czeslaw Kiszczak, liksom med Leninvarvets direktör Klemens Gniech och andra.

Med alla de här intervjuerna som bas tecknar Kadhammar Polens historia under efterkrigstiden. Fokus ligger förstås på strejken på Leninvarvet, men författaren sätter också in dessa händelser i sin historiska kontext. Bara det är i sig en god prestation. Det riktigt spännande med boken är dock att författaren samtidigt också tecknar levande personporträtt av de han intervjuar. För till skillnad från mycket annan historieskrivning så ligger tonvikten här på att verkligen levandegöra historien, istället för att rabbla fakta och datum. Kadhammar försöker då verkligen skildra det mänskliga i de personer han pratar med, även så hos diktaturens generaler: vad var det egentligen som drev dem, hur kom det sig att de hamnade där de hamnade?

Kadhammar är skicklig såväl i sina intervjuer som i sitt skrivande. Han borrar sig djupt in i sina intervjupersoners privata liv och tankar, genom sina frågor men minst lika mycket genom att bara observera de människor han talar med. På så sätt blir Polens historia gjord oerhört levande. Minst lika viktigt är att han också skildrar dessa möten och den omgivning de sker i på samma levande vis, inklusive allt från tavlor på väggarna till intervjupersonernas minspel. Kadhammar drar sig ibland inte för att frisera lite när han inbillar sig att det krävs för att göra skildringen mer levande – en suck här, en min där – men är noga med att snabbt korrigera sig själv, vill ändå inte gå ifrån verkligheten…

Individer och massrörelser, enskilda öden och världens utveckling vävs därmed mycket skickligt ihop i ”Fru Anna och generalen”. Den här boken känns som ett riktigt, riktigt välskrivet och rappt reportage snarare än en historiebok. Att den sen råkar handla om ett världsomvälvande skeende är pricken över i.