Det finns många böcker där barn till överlevande från nazisternas läger har frågat ut sina föräldrar och sedan skrivit en bok som i huvudsak berättar föräldrarnas historia.
Inte sällan blir dessa berättelser till vad Imre Kertész kallar lägerkitsch: istället för att berätta om alla som dog så blir det en berättelse om de som faktiskt överlevde. Det blir en ofrivillig hjältehistoria.
Göran Rosenbergs föräldrar överlevde lägren. Men när han berättar om detta i sin Augustprisvinnande Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz så gör han något betydligt djärvare än att berätta deras historia. Traumat i Rosenbergs liv är inte Auschwitz, det är att hans far 1960 tar livet av sig. Men också faderns död hänger ihop med lägret, så i en betydelse är han inte en överlevande.
Titeln Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz syftar på de 15 år fadern levde i Södertälje innan han dog. Men detta ”korta uppehåll” är också Göran Rosenbergs, född 1948, barndom, som han nu som vuxen man försöker komma till tals med.
Rosenberg gör det kloka valet att inte försöka dramatisera sina föräldrars erfarenheter. Han håller sig till brev och officiella dokument. Och i ett försök att få syn på någonting gör han samma resa från Auschwitz till Södertälje som hans far gjorde.
Å ena sidan ett soligt och framtidsoptimistiskt Södertälje där det under efterkrigstiden förefaller som om allt mycket snabbt blir bättre för alla. Det är en plats där Rosenberg har en fin barndom och det är denna plats han tillhör. Å andra sidan föräldrarnas erfarenheter som invandrare och överlevande som svårligen ges någon plats i detta framgångsrusiga, svenska 50-tal.
Rosenberg vrider och vänder på historien för att se om hans föräldrar någonstans kunde gjort ett annat val: flyttat till Stockholm, USA eller Israel, skaffat ett annat jobb. Han letar efter andra förklaringar, han söker efter rasism, men hittar mest klumpigheter och tystnad.
Bäst, eller kanske mest drabbande, i boken tycker jag är när Rosenberg följer sin far i fotspåren i Auschwitz. Det är något med torftigheten i dessa minnesplaketter, dessa små ingraveringar som berättar om begångna illdåd.
Det är svårt att frigöra sig från känslan av att människan lever i ett ständigt nu. Det krävs något oerhört starkt för att vi ska lyfta blicken och se något annat än oss själva och det vi har omedelbart omkring oss. Men det går inte att beskriva denna nutidsupptagenhet som ondska. Vi är inte onda, vi är bara ointresserade.
Inledningsvis tycker jag Rosenbergs bok är klumpigt litterär. Platser, ting och händelser ges ett symbolvärde som tynger ner berättelsen. Men i ljuset av att Rosenberg uppfattar att hans far dog i Auschwitz men gjorde ett kort uppehåll i Södertälje innan döden hann ifatt honom så blir detta begripligt. Södertälje är Auschwitz och framgångsoptimism samtidigt. Rosenberg känner laddningen i denna motsättning direkt, läsaren förstår först senare.
Rosenbergs lågmälda och fina bok har hyllats av många och fick som sagt Augustpriset 2012. Det är lätt att misstänka att det som sliter inne i Rosenberg är en slitning som många på olika sätt känner igen.
Å ena sidan ett liv och en uppväxt som har mycket lite med Auschwitz att göra. Å andra sidan ett föräldraarv, eller ett kulturellt arv, som är direkt kopplat till detta Auschwitz. Eller mer generellt, å ena sidan livet vi lever här och nu och å andra sidan en vilja att lyfta blicken och förstå, för att på så sätt få redskap att ändra på det här jävla nuläget.
Publicerad: 2013-01-29 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-29 20:05
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).