Recension

: Överlevarna
Överlevarna: Röster från Förintelsen Bernt Hermele & Cato Lein
2020
Ordfront
10/10

Förintelsens fasor bevittnade

Det här är en fruktansvärd bok. Vad annat kan man säga om en bok som försöker låta Förintelsens överlevares röster träda fram och berätta om de fasor de tvingades genomleva.

Det finns nog förvisso få historiska ämnen som det har skrivits så många böcker om som nazisterna. Förintelsen ingår som ett viktigt stående moment i skolundervisningen i historia. Ändå finns det ett perspektiv på denna historiska tragedi som allt för sällan uppmärksammats i litteraturen, nämligen just överlevarnas perspektiv. Enskilda, personliga vittnesmål – mest känt av dem alla kanske det av Anne Frank – har i och för sig fått mycket uppmärksamhet. Vittnesmål från många överlevare kom också att uppmärksammas i ett par böcker som publicerades åren direkt efter krigets slut. Därefter, konstaterar författarna till den här boken, har överlevarnas många olika erfarenheter sällan uppmärksammats i någon större utsträckning. Åtminstone inte före det att insikten om att alla dessa människor snart kommer att ha gått bort, och att alla deras minnen riskerade att gå förlorade, började sprida sig. För att bevara dessa minnen och röster startade författarna därför ett podcast-projekt för ett antal år sedan i syfte att intervjua överlevare. Totalt hann författarna intervjua 130 överlevare som senare kommit att bosätta sig i Sverige.

I den här boken finns ett urval från alla dessa intervjuer med, där människorna får berätta sina egna historier. Och det är historier som fastnar. Diskrimineringen många upplevde i vardagen under åren före krigsutbrottet, både i Tyskland och andra länder. Fasan som allt fler måste ha upplevt, i takt med att koncentrationslägren blev allt fler, och släktingar eller bekanta fördes bort. Föräldrar som därför försökte skicka iväg de egna barnen till okända mål, för att de inte hade råd att fly allihop, men befarade att ingen annars skulle komma att överleva. Och sedan den snabbt accelererande förintelsen. Föräldrar eller syskon som mördades helt öppet, eller hämtades av myndigheterna och därefter försvann. Kampen för den egna överlevnaden i ghetton eller i koncentrationslägren. Befrielsen när framförallt Röda Armén började nå de områden där lägren var förlagda – men också om de fasor som kunde följa i denna befrielses spår, då desertörer och andra laglösa följde strax efter arméns frontlinjer. Men här finns också berättelser som visar att överlevarna inte bara var passiva offer, utan berättar om det motstånd som förekom: somliga som väljer att gå med i motståndsrörelsen mot nazismen, eller fångarna som lyckas mörda en särskilt sadistisk lägervakt.

Man riskerar lätt att bli deprimerad av den här läsningen, för det finns ofta inga ljuspunkter i berättelserna. Återstår frågan varför man då ska läsa den. Svaret på det är så klart att vi aldrig får glömma vad nazismens brott mot mänskligheten innebar, eftersom de som glömmer historien riskerar att upprepa den. Just de personliga rösterna som presenteras i den här boken – tillsammans med Cato Leins mycket vackra porträttfoton av de intervjuade – kan säkert spela en viktig roll för att konkret minna om vilka fasor nazisternas styre medförde. Men det stora problemet, menar Bernt Hermele i bokens förord, är kanske egentligen inte att vi inte vet vad nazismen ledde till. ”Problemet”, skriver han, ”är vad vi ska göra med detta minne så att det inte upprepas.” Där tvingas vi läsare att ta vid och, som de tänkande människor vi är, fundera själva.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2020-03-16 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-15 22:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8047

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?