Hur kunde det hända? Skulle det kunna hända igen?

Nazister marscherar på gatorna och det är svårt att inte ställa frågor om hur denna politiska ideologi med riktning rakt mot massmordet kan verka rimlig för någon enda människa 2017. 2017. När generationer av svenskar fått undervisning, delvis från den särskilda myndigheten Forum för levande historia, om Förintelsens fasor.

Förintelsen har fått en viss särställning i svensk historieundervisning. Ibland tänker jag att det verkligen sker på gott och ont. Ibland verkar det som om Förintelsen nästan lite slentrianmässigt används som ett universalmedel mot allt mellan mobbing och folkmord. Den liksom riskerar att trubbas av och förvandlas till ett brus bland skolans alla budskap som inte alltid lyckas engagera sina elever.

Några saker finns det som åtminstone nästan alltid kan bryta igenom det där bruset och göra andra världskrigets förintelseläger brutalt angelägna. Ett är att faktiskt besöka platserna. Ett annat att möta människorna som varit där, men där börjar tiden rinna ut. Få överlevare är fortfarande pigga nog att resa runt och prata om sina erfarenheter.

Hur orkar man alls göra detta? är förresten en annan fråga som infinner sig. Dag efter dag berätta om det allra mest fruktansvärda, om allt man tvingats utstå, om förlorade familjer och vänner? Om hur överjävliga människor verkligen är kapabla att vara mot varandra?

Hédi Fried har föreläst och skrivit böcker om sina upplevelser i lägren sedan 1980-talet. För henne är det både ett sätt att bearbeta och hantera de egna upplevelser, att försöka förhindra att något liknande händer igen och att hålla minnet av dem hon förlorade – däribland sina föräldrar – levande.

Själv har jag tyvärr inte läst just Fried tidigare, och då är nog inte Frågor jag fått om Förintelsen riktigt det bästa stället att börja. Det hade varit bättre att ha en mer sammanhängande bild av hennes upplevelser i bagaget, för med svaren i den här visserligen lättillgängliga lilla boken blir bilden en smula fragmentarisk.

Frågor jag fått om Förintelsen består av just det, frågor Fried fått av elever i samband med sina föreläsningar. Det kan handla om den typen av vida frågor som fått inleda den här recensionen, men också om det mer specifika: ”Vilka språk pratades i Auschwitz?”, ”Hur var sammanhållningen i lägret?”, ”Hur var det att ha mens?” eller ”Blev ni våldtagna?”.

Frågorna är ofta barnsligt direkta: ”Varför hatade Hitler judarna?” eller ”Fanns det snälla SS-soldater?”. Som någon som arbetar med att ställa historiska frågor i en akademisk miljö har jag svårt att låta bli att tänka att det borde skrivas fler historieböcker utifrån barns frågor.