Recension

: Tredje rikets myter
Tredje rikets myter Peter Olausson
2011
Forum
7/10

Spökhistoria

Mellan 1933 och 1945 – och varken förr eller senare – förvandlades hela tyska folket till blodtörstiga (men enormt effektiva) galningar som, av inget särskilt skäl, började hata judar, kommunister, zigenare och homosexuella och avrättade dem i miljontal. Allt tack vare en ensam galning, Adolf Hitler. Det är så fullkomligt bisarrt, så helt och hållet unikt i mänsklighetens historia att man i efterhand knappt kan tro att det hände; det måste ha varit något i vattnet, det måste ha varit utomjordingar inblandade, det måste ha varit hjärntvätt, det måste ha faktiskt inte hänt.

Nä, jag tror inte det, va?

Mycket har skrivits, både före, under och efter kriget för att försöka förklara exakt vad som hände och hur det var möjligt. En del mycket läsvärt, en del snudd på lika vansinnigt som sitt ämne. Efter att ha skrivit två böcker om faktoider (”det vet ju alla att…”) i största allmänhet tacklar alltså Peter Olausson nu just det så kallade tredje riket och försöker skilja myt från fakta – mindre vad som hände än hur det kunde hända; vad byggde nazismen på, vilka ideer den spelade på för att få med sig folk, vad intalade de sig själva… Och från andra hållet, vilka myter som har sprungit upp om det i efterhand för att förklara, förneka, förlöjliga, demonisera, placera det i ett hanterbart fack man kan ta avstånd från.

Båda perspektiven speglar varandra, och visst finns här mycket rena galenskaper som vore skrattretande om inte ämnet vore det det är: för varje arisk skapelsemyt som av en lustig slump börjar med ”upptäckarens” egen förfader 228 000 f Kr finns en Ding Ding Värld-historia om nazistiska rymdskepp på väg till andra galaxer; här finns tempelriddare och ihåliga jordklot och magiska spjut som på något vis ska förklara antingen varför tyskarna är herrefolket eller varför tyskarna förlorade (om man nu tror att de gjorde det). Här finns mytiska mirakelvapen som tyskarna hoppades på in i det sista, och atombomber som ”alla” vet nästan var färdigbyggda när Berlin föll trots att tyska fysiker aldrig var i närheten. Allt det där är väl kuriosa, kan man tycka, även om det ligger en kuslig likhet i hur både nazisterna själva och de som förfasat beskriver dem i efterhand verkar vilja tillskriva dem någon sorts övermänsklighet.

Men sedan finns också de andra historierna som ligger under. Nazismen, som Olausson beskriver den, är svårfångad just därför att den i grund och botten inte är så konstig. Ett väl formgivet hopkok av vaga idéer om renhet, naturlighet, historiskt öde, martyrskap och överlägsenhet som ofta var mer estetiska än politiska, och som var och en för sig egentligen inte låter mycket mer extrem än mycket man kan få höra i politiken världen runt idag. Idéerna fanns där redan innan, idéerna finns där fortfarande. Speglingen här är förintelseförnekare och moderna hatrörelser, men även allmängods som ”säga vad man vill om nazisterna, men de var i alla fall effektiva” (det var de inte) och sättet ord som ”Hitler” och ”nazist” blivit så fullkomligt befriade från all betydelse utom ”personifierad ondska” att alla, oavsett politisk hemvist, kan använda dem mot sina motståndare. Där blir Tredje rikets myter en perfekt parallelläsning till Begravningsplatsen i Prag; båda böckerna beskriver en tankevärld där hat och rädsla byggs upp och görs till vapen, utan att det i grund och botten finns något annat än en irrationell vilja att tro eller misstro som är helt oberoende av faktisk påvisbar verklighet; myten blir självskapande och självändamål. Om den vita rasen är överlägsen följer därav att andra raser är underlägsna, även om man inte kan hitta något faktiskt mått som bevisar det. Om Hitler bara var en skrikande galning som kompenserade för att han bara hade en pungkula och möjligen själv var jude följer att vi inte behöver vara rädda för att han händer igen… och om det nu gjorde det, så skulle tågen i alla fall gå i tid.

Det har skrivits mer uttömmande och mer omfattande studier av Nazityskland än Peter Olaussons bok. Men perspektivet den tar på det som hände, och det som fortsätter hända varje gång det som faktiskt hände i vårt grannland i mannaminne berättas om och blir ännu lite mer av en bisarr saga, gör den både underhållande och skrämmande.

Björn Waller

Publicerad: 2011-10-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-30 00:42

Kategori: Recension | Recension: #4391

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?