Propaganda, det låter läskigt. Men ofta är människan mer intresserad av det som bygger identitet och grupptillhörighet än av fakta. Information om den verkliga världen väljer vi lätt bort om den inte passar med det som tjänar vår plats i det sociala sammanhanget.

Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.