Recension

: de
de Helle Helle
2020
Norstedts
5/10

de som delar livet

Utgiven 2020
ISBN 9789113093789
Sidor 159
Orginaltitel de
Översättare Ninni Holmqvist
Först utgiven 2018

Om författaren

Fotograf: Robin Skjordborg

Helle Helle föddes 1965 och växte upp i danska Rödby. Hon debuterade 1993 med Eksempel på liv och har också skrivit novellsamlingarna Rester och Biler og dyr. På svenska finns romanerna Rödby-Puttgarden (2006), Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man (2007), Hus och hem (2008), Ner till hundarna (2009) och Detta borde skrivas i presens (2012).

Helle Helle – författarens hemsida.

Sök efter boken

de är en bok om en något udda och liten familj. Mor och dotter. De flyttar runt och klarar sig med enkla medel. De rör sig i avskalade, minimalistiska miljöer med få vänner, obetydliga ägodelar och en mindre uppsättning kläder.

Deras värld rubbas när mamman blir sjuk. Först lite sjuk, det är en sten som trycker i kroppen. Sen mer sjuk och inlagt på sjukhus.

Dottern blir ensam kvar i lägenheten. Vänner och bekanta finns med i handlingen men de kommer aldrig riktigt in i berättelsen utan existerar bara i periferin.

Vi följer dottern, som under moderns sjukdom och senare frånvaro, utövar konsten att klara sig själv. Hon tar sig igenom sina dagar med rutiner, receptskrivande och sortering av dessa. Hon har lite pengar men dem vill hon inte röra. Det är klara depressiva och bitvis maniska drag över hur hon lever sitt liv i lägenheten.

Hon tar sig till skolan och ut i staden. Hon funderar på romanskrivande och försöker hitta sätt att formulera sig. Fokus är på nuet, betraktelser från trottoaren.

Vi får från dotterns synvinkel ta del av relationerna till vänner och pojkvänner. Språket är avskalat och handlingen bitvis ofullständig. Det är en tydlig sorglig underton i boken som inte skrivs ut i text.

Vännerna finns hela tiden i ytterkanterna men tar inte en del av hennes sorg. Likaså pojkvänner, eller snarare pojkar som är vänner. Hon är oftast inte intresserad utan har ett undersökande sätt. Jag får en känsla av att det är slumpen som avgör.

Fokus är på det dagliga – klädesplagg, mat och kaffe. Långkål, stekar och andra maträtter. Frysen är full med mat som kan tas fram och tinas. Kycklinggrytor och rabarber.

Boken känns som ett dovt, monotont ljud på låg frekvens som man ibland kan höra i bakgrunden. Den är full med ord men jag vet inte vad som är syftet eller mening med den.

Jag upplever boken som svårläst trots sitt avskalade språk. Jag fastnar på de detaljer som inte nämns utan medvetet utlämnas. Vad jobbar de med mer exakt, vad heter de? Jag känner att det saknas ramar, det finns ingenting som håller ihop berättelsen.

De danska miljöerna i boken kan jag se framför mig – landskapet och de små orterna. Beskrivningar är mer övergripande än detaljerade men ändå mycket träffsäkra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, jag känner mig klart kluven. Delar av mig älskar miljöerna. Andra delar av mig ogillar de bleka beskrivningarna av personerna.

Ibland tänker jag att vissa böcker inte är för mig. De hyllas men jag kan inte ta in dem när jag väl läser.

Det här är en sådan bok.

Anna Magnusson

Publicerad: 2020-03-15 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-14 21:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8046

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?